Du vet den där känslan av att ha missat något? Den slog mig plötsligt i helgen. Arbetsgivardeklarationen! Förfäran över att jag helt släppt taget om den sköt som en stöt genom bröstet. Sedan mindes jag att min nya redovisningsbyrå har tagit över det ansvarsområdet. Jag hade släppt taget för att jag kan.
Jag loggade in på Skatteverket och såg att deklarationen var inlämnad, som överenskommet. Det som sköljde över mig då var inte lättnad, utan tacksamhet. Jag blir omhändertagen. Jag kan vara jag och fokusera på det jag är bra på. Att vara egenföretagare handlar annars så ofta om att vara ute på golvet, på vartenda ett av företagets ansvarsområden. När jag startade företag fanns aldrig pengarna till att köpa mig fri från vissa uppgifter, så jag har byggt och skapat det mesta med mina egna händer och efter eget huvud.
Den första gången jag blev medveten om det var när jag gjorde ett konsultuppdrag i kulturbranschen. Jag skulle ta fram rekvisita till en föreställning och efter att ha checkat av några enkla inköp kom jag till en svårare önskan: tekoppar så lätta att skådespelarna enkelt skulle kunna bära dem, men så stora att de skulle kunna synas i hela Globen.
Ah, papier-maché skulle lösa utmaningen! Så intill datorn tornade snart ett berg av rivet tidningspapper upp sig, intill hinken med tapetklister. Billigt, enkelt och enligt kravspecifikationen, tänkte jag. Men uppdragsgivaren var inte lika nöjd. Att sitta och pyssla tog alldeles för lång tid jämfört med att klicka hem prylar på en skärm.
Jag hade aldrig tidigare varit medveten om vad min tid kostar. För uppdragsgivaren tickade timmarna de skulle betala mig för, medan jag naivt trodde att jag gjorde en besparing genom att använda billigt material.
Ibland kommer jag att tänka på mitt papier-machéprojekt, men det är sällan jag beaktar lärdomen från det. Hos min nya redovisningsbyrå fick jag däremot sätta en siffra på min månadslön. Den siffra jag satte skulle ligga till grund för de månatliga deklarationerna de skickade in. Deklarationer jag alltid fyllt i själv, med siffror utifrån hur jag faktiskt valt att agera från månad till månad – inte utifrån någon intention.
Nu fick jag sätta ett pris på mitt arbete – och ur företagsperspektivet bli medveten om vad min tid kostar. Och det var väl, just, på tiden?
