Jag fick känna vila i tryggheten

Av Jessica Jäger

När anhöriga anländer till en begravning är jag oftast i ceremonisalen och tar emot dem, men ibland behöver jag stunden innan till att fokusera, landa i mig själv och dricka en kopp te. Så var det förra veckan. På väg in i salen mötte jag sedan en gäst i personalkorridoren. Hon letade efter något och jag hjälpte henne att finna det. Därefter undrade hon: ”Är det du som ska prata?” Jag jakade och hon sprack upp i ett leende.

Hon presenterade sig som svärdotter och tackade mig innerligt för samtalet jag hade haft med hennes man, hans syskon och deras mamma inför begravningen. ”Han kom hem och var så glad!” Han hade uppskattat mina många frågor och min genuina nyfikenhet – att jag inte frågade för att jag följde ett manus utan för att jag ville lära känna människan och förstå just deras vardag. Jag mindes tillbaka på samtalet. Den fina änkan hade mött min första fråga med ett spontansvar och sedan lagt till: ”fast du vill väl ha det effektiva svaret”. Jag sa att jag hade avsatt tid för dem, att ingenting i vårt samtal behövde vara effektivt och att de fick berätta precis hur mycket de ville, i den ordning minnena kom till dem.

Flera gånger under samtalet fick jag sedan höra hur betydelsefull stunden var och att det var fint att minnas tillsammans.

Jag tror på att ge tid till det som är viktigt, att ibland dela med mig av egna anekdoter som tangerar deras, och som visar att jag förstår hur vardagen kan ha sett ut för dem. Det är underbart att hitta den gemensamma igenkänningen i ett ”Precis så!”

Att lyssna helhjärtat, försäkrad om att jag vet vad jag behöver för att begravningen ska bli den viktiga hyllnings- och avskedsstund de söker, skapar trygghet och lugn. Det blir ett utrymme inom vilket de anhöriga varken behöver prestera eller sortera. De behöver bara fylla i varandras berättelsefragment och lita på att jag tar hand om resten.

Nyligen var det jag som gick in i en låtskrivarsession och trodde att jag behövde prestera. Då fanns min låtskrivarpartner där och skapade det utrymme som jag ger åt andra. Jag behövde bara prata och sjunga de toner som kom till mig och så sorterade han. Det var vackert att vara på andra sidan i processen. För en stund fick jag själv vara den som inte behövde veta hur allt skulle bli. Det var en gåva att få vila i någon annans trygghet.