Brutalt utfrusen – för att jag var en kvinna med befogenheter

Av Jessica Jäger

Jag visste att han skulle vara där, på konferensen. Han – en tidigare samarbetspartner som använde varenda härskarteknik han hade i sin verktygslåda emot mig när hans befogenheter minskade och mina ökade – var däremot inte informerad om att jag skulle vara där.

Inför ögonen på vår gemensamma uppdragsgivare lät han bli att ta min utsträckta hand och att bemöta min hälsning. Istället nickade han kort över axeln med hela kroppen vänd åt ett annat håll. Han fick ju inte tappa masken helt inför den som betalade. Men hon såg – och kommenterade det. På middagen såg han till att jag inte hade en plats vid bordet tillsammans med övriga svenskar. Jag kunde hålla mig till de andra skandinaverna. Det var uppriktigt sagt den trevligaste lösningen för mig också i sammanhanget, så jag klagade inte. Men jag noterade.

Nästkommande dag kom han fram till mitt frukostsällskap för att prata. Mig ägnade han inte en blick. Det var, på riktigt, som om platsen där jag satt var tom. Som att det inte fanns något att se. Som att själva platsen i sig inte ens existerade. Det var den mest brutala utfrysning jag någonsin upplevt. Den uteblivna relationen oss emellan utgjorde ingen förlust eftersom hans beteende var rakt igenom toxiskt, men det gör något med psyket att bli fullkomligt ignorerad. Dessutom att bli det av den enkla anledningen att jag var kvinna och hade fler befogenheter än han.

Visst går berättelsen att avfärda med den vedertagna invändningen ”inte alla män …” Tack och lov att inte alla män beter sig så här! Det är dock viktigt att våga se att sådant här händer kvinnor återkommande, även om majoriteten av alla män är oskyldiga. Varje gång en människa diskrimineras på grund av exempelvis könstillhörighet så är det ett hot mot demokratin – och vårt näringsliv.

Även osynliga gränser och markeringar utgör just gränser. Gränser som inskränker, förminskar och ger mindre rörelseutrymme – om ingen ser och säger ifrån. I mitt fall fanns någon som reagerade och stod upp för mig. Faktiskt en annan kvinna. Men det krävdes att hon hade maktmedlet pengar i sin hand för att få den respekten.

En temadag som internationella kvinnodagen behövs inte för att fira att kvinnor existerar, utan för att påminna om att vi allihopa har ansvaret att se, och agera, när kvinnors frihet och uttryck inskränks.