Gräsänka och tonårsslynglar

Av Anna Sigrid Pettersson

Så här på hösten brukar jag vara gräsänka! Det är jaktvecka! Maken far iväg och skjuter inte den minsta lilla hare. Nä! Där gullas det med barnbarn, tittar på barnfilmer och i största allmänhet vara morfar. Hedersuppdraget och jag är djupt avundsjuk! Det är mågen som far runt i skogen och skjuter djur. När mågen har kommit hem och barnen har lagt sig tar morfar på sig förklädet, slipar knivar och sen är det styckning, malning och paketering!

I denna min gräsänkeperiod rymde jag! For i väg på äventyr, kultur upp över öronen och i öronen kantat med en tågresa. Och det kändes helt ovant och roligt att lämna landet, inga masker, inga vaccinpass, bara biljett, bara kliva på tåget och fara i väg!

I Köpenhamn kunde jag konstatera att SL biljettsystem, må vara dyrt men hur det än är med SL så är det enkelt att bara kliva på och lägga bankkortet på gröna rutan. Pip så är det betalt och klart och ”biljetten” räcker i 75 minuter. I Köpenhamn, där ska en ha en app och tålamod och gärna en tolk. Och eftersom jag hade varken eller så, eller ja, det ska jag inte skriva om, men jag kom dit jag skulle och kom därifrån också. Operahuset i Köpenhamn en alldeles galen skapelse och just nu går en alldeles galen föreställning.

Borta bra men Bällsta bäst! Redan vid hemresans start så vidgas hjärtat och det är så härligt att snart vara hemma. Jag älskar 608! Extrabussen som vi fick när biltullarna infördes, jag bara älskar den och kliva på vid hållplatsen vid Universitetets och det känns som jag är hemma på ett kick! Och så kortet då, på gröna rutan. Pip!

I Köpenhamn var det soligt sensommaväder, varmt och gott. Och här hemma var det betydligt fuktigare och höstligt. Träden nästan nakna och under sådana omständigheter ska en inte försöka sig på genvägen från Stockholmsvägen ner mot gångvägen som går under Bällstavägen. Och det är dumt och korkat att ta den vägen. Löven var snorhala mot den fuktiga marken och väskan med hjul körde sitt eget race. Och genom hörlurarna hör jag några bakom mig. Tre grabbar så där tonårsslyngliga och det är lika bra att släppa förbi dem. De skuttar förbi som glada stengetter. Avundsjukan svider till igen, ungdom och spänst. Så vänder de sig mot mig, artigt och vänligt frågar om jag vill ha hjälp. Så klart jag vill ha hjälp! Och så rart, vänligt och oväntat. Så jag släpper väskan och den rullar och en av grabbarna tar emot den. De andra går framför mig och sparkar undan löven. Så tant och väska kommer ner tryggt och fint och tonårsslyngar är så härliga ibland! Tack!

Anna Sigrid Pettersson
annasigrid@vallentunanya.se