Krönika: Dags att ta fram festkläderna igen

Av Anna Sigrid

ÅTERTÅG TILL NORMALT LIV. Anna Sigrid resonerar kring den stora festskulden efter pandemin.
Foto: ROFFE ANDERSSON

Tisdagarna använder jag för mina shoppingrundor. Det är diverse butiker som ska besökas, alltid en matbutik men i perioder också andra. Och så i tisdags, när jag stod där i kassakön så såg jag det, en annan slags festskuld, lite sorgligt var det allt!

Framför mig i kön står en ung, välklädd kvinna och i handen höll hon de typiska tramsstudentsakerna i blågula band och en blomkvast. Hon var bar om benen och på fötterna hade hon högklackade svarta lacksandaler. Flera plåster anades under remmarna och en på högra hälen.

I den andra handen höll hon sin dotter. Också en festklädd flicka på cirka tre år. Flickan hade en rosa klänning (vad annars?) och tyget stod rakt ut, i flera lager och det översta tyglagret var mycket tunt med prickar. Och när flickan rörde sig, hon gjorde det gärna, så svajade kjolen runt hennes ben, och hon stod där och nig-gungade från sida till sida. Men så stillnade hon plötsligt och liksom krafsade sig i midjan som om dragkedjan nöp eller nåt i den stilen.

Hennes hår var lockigt och ett diadem skimrade i silvrigt rosa. Över axeln hängde så en liten väska (gissa färgen?) som vilade på magen. Den var flätad som en liten korg men den gick ändå att knäppa! Flickan avbryter krafsandet och fokuserar nu på att öppna den lilla väskan. Tydligt är att när mor och dotter handlar får flickan växeln som rasslar ned i lilla koppen.

Betalningen är avklarad och pengarna ligger tryggt i korgen, flickan tittar på mig. Men då kan jag inte riktigt vara tyst längre. Jag bara säger att hon är så fin, så fin! Då tittar flickan ned på sina skor.

Och det är då jag ser det, vanliga springskor, fattar ni? Vanliga springskor, de är till och med lite nötta framme vid tårna på vänster sko. Och mamma svarar: ”Ja, det har ju inte blivit så mycket festande, så hon har vuxit ur sina lackskor och klänningen skaver lite i midjan, den är snart också för liten!”

Så till allt elände som pandemin har ställt till med, vårdskuld och festskuld. Jag INSER att skulderna har olika tyngd! Men att fötterna har vant sig av med finskorna så flera plåster krävs och att den lilla pyttan har vuxit ur sina lackskor och trots rosa klänning måste gå på fest i vardagens springskor. Det här betyder faktiskt, gott folk – det är dags att ta fram festkläderna, damma av dem. Gå in skorna på nytt. Jag kan ju nämna det att då, när jag var lärare, ”tvingade” jag mina elever att gå i sina examensskor, minst en timme om dagen och, på den stora dagen, också ha skoskavsplåster i fickan. Sommar, här ska dansas!