Krönika: Gräsänka, vänner och främmande

Av Anna Sigrid Pettersson

Så var jag gräsänka igen! Detta roliga civilstånd vi praktiserar ibland maken och jag. Unga mänskor pratar om ”egentid”. Jag kör gräsänka, låter lite som Glada Änkan, ett lustspel med medryckande musik och dans och det är lite så jag vill ha det när jag är gräsänka. Och, om det nu låter för spralligt ansvarslöst, betänk, jag börjar perioden med att tömma makens fickor i arbetsbyxorna, ungefär ett dussin skruvar och lite hundgodis, och köra dem i tvättmaskinen, så det är garanterat torra när livet och maken återvänder. Det är fortfarande arbete kvar i trädgården innan hösten smäller igen den dörren.

Men fram till dess då. Denna gång for jag till Folkoperan och kikade på en annan bal, för vad kan vara härligare än en kväll på operan och en bal på slottet. Askungen spelas nu och det är roligt och tramsig och jag skrattade gott och det är förstås likheter med Disney. Men, jag anar ett bekant ansikte där framme på första raden och si, en vän från förr i tiden! Vi kunde konstatera att det var tjugo år sedan vi förra gången sågs. En härlig kulturtant och vi gick ofta och såg föreställningar tillsammans.

Nu möttes vi här igen i foajén och en annan sak som är roligt med gräsänkeriet är att tiden liksom är fri. Ingen väntar hemma så på inbjudan om att följa henne hem en stund är så roligt och spontant och ja tack gärna. Spontan, prata lite, veckla ut de här tjugo åren som gått sen sist och faktiskt genast på en gång boka en föreställning.

Innan jag påbörjade resan hem bad jag att få låna toaletten, och där vid handdukskrokarna så sitter en liten lapp ovan för en handduk: För vänner! Det kändes så fint och medan jag stod där och torkade mina händer så for en massa ord genom huvudet. Vänner! Det finns ju handdukar med Gäster broderat på. Och när jag var barn, vi hade aldrig gäster, nä, vi fick främmande. Varför i all sin dar sa vi så?

Så många ord och så mycket olika kulörer och underförstådda värderingar det ligger i ord. Som gräsänka, från början, vi talar om flera hundra år sedan, en förförd och övergiven kvinna, blev senare en kvinna med nyvunna friheter när maken är borta. I ordet egentid hör jag bara en innerlig önskan om paus från något. Det är väl det som är skillnaden, gräsänka=tillfällig frihet, egentid=paus från, och jag hör bara småbarnsmammor prata egentid.

Så där kan det gå, när jag är gräsänka, huvudet fylls av andra saker och när jag torkar händerna på en väns vänhandduk, då rasslar det till i knoppen, lite så där ystert spralligt som en can-can eller bal på slottet. Och det är helt underbart!

Anna Sigrid Pettersson

annasigrid@vallentunanya.se