Krönika: Jag matar och hen sjunger in våren

Av Anna Sigrid

DRÖMMAR. Anna Sigrids katter njuter också av tanken på fågelräkning.
Foto: ROFFE ANDERSSON

Februari, fimbulvinter och stora fågelräknarhelgen är avklarad. Inga större förändringar. Talgoxen är på topp, tätt följd av blåmesen och pilfinken.

Men en bubblare är väl kanske koltrasten? De smilfinkar jag sett är de där två ulliga, luddiga fyrfotingar som sitter i var sitt fönster och glappar med tänderna. Snålvattnet rinner och mördarinstinkten lyser ur ögonen ur dessa annars så beskedliga, gosiga små lustmördare.

Nä, jag har inte räknat men jag njuter av deras närvaro, fåglarnas alltså. Och den före detta lägenhets- och innekatten Santos, njuter också, på sitt sätt. Jag har sett hans meny: Mus eller mes! Fåglarna har det dock fredat från katterna så här års, jag menar, vad vet en innekatt om snö? Santos vet numera; Kallt, kallt som sjutton. Han nöjer sig med mus-menyn, färsk, plockad från vedboden, än så länge. Men gläfser på koltrasten, det gör han.
Vi har kvar granen på uteplatsen och under den står ett fågelbord. Och under den sitter en ovanligt tjock och fin koltrast! Och innanför fönstret sitter en ovanligt tjock och fin katt, glappande. Det är som det är det, rovdjur. Smilla har utanför tvättstugefönstret en fågelmatare med talgbollar. Där hänger blåmesar upp och ner och ett ivrigt smackande från katten.

Ursäkta för äppelkransen
Men Santos upplevde ju för första gången där i mars, nästan ett år sedan, hur ljuvligt det är med gräs, träd och stenar. Så varje morgon hoppas han att mardrömmen är över. Besviket konstaterar han att så inte är fallet. Men magen pockar och musmenyn åker fram. Vi har skottat en gång till vedboden, förstås. Santos tackar och tror servicen är för honom. Men liggunderlaget som är i vedboden, det är ditlagd för katternas skull. Grannkatten tar nattskiftet och Santos passar på dagen. Mantrat är; Möss gör sig bäst i magen!
Och jag fyller på fågelborden. Och ni som gjorde en sån där äppelkrans i talgbollringen som jag tipsade om före jul, förlåt, det var en vacker men dum idé. Vissa saker gör sig bra bara på bild. Äpplena har hängt ingen har vågat att smaka. Så var och varannan dag tar jag ett nytt friskt äpple och lägger under granen på uteplatsen. Koltrasten tar för sig. Och så har jag lärt mig att de där traditionella borden, där fåglarna skuttar runt i, är inte bra. Moderna saker, långa rör med pinnar som fåglarna kan sitta på och så förorenar de inte i maten. Ja, självklart på sitt sätt men inte alls lika charmiga som fågelhusen och äpplena bäst direkt på marken.

Vi har en deal koltrasten och jag, om jag ger hen äpplen så lovar hen att sjunga in våren, vilken vecka som helst!