Krönika: Julkrubban som speglar tidens utmaningar

Av Anna Sigrid Pettersson

I juletider är det många som ställer fram sina julkrubbor. Oftast är det gammalt arvegods, törnade små herdar och får som fått ett och annat ben limmat. Men i krubban ligger det lilla barnet.

Vid den tiden när hela världen skulle skattskrivas, när kejsar Augustus styrde, så skulle det ske i den stad där ens släkt och ursprungsfamilj härstammade. För Josef var det bara att ta sig hem till sin faders stad, Betlehem. Och det var bara männen som skulle till sina fäders städer för kvinnorna hörde till männen, maken eller fadern. För Maria var det bara att hänga på, havande eller icke. Medan de befanns sig där var tiden inne för henne att föda och hon födde sin son och lade honom i en krubba eftersom det inte fanns plats för dem i härbärget.

En vandring i modern tid

Detta julevangelium känns ovanligt starkt men också mycket svårt detta år. Där det är massor med folk befinner sig på flykt, vi ska dock ha i åtanke att Josef och Maria inte var flyktingar utan det bara gjorde precis som alla andra gjorde vid den tiden, tog sig till sina fäders hem för att skattskrivas. (Det är annat mot dagens skattskrivningar. Nu för tiden och här ska vi faktiskt bo där vi är skrivna och inte hemma hos våra föräldrar som vissa giriga politiker väljer att göra.) Men i denna tid, dagens tid när det är floder av flyktingar som inte ens har ett härbärge att skydda sig i, där också sjukhus bombas, där vette tusan var de havande kvinnorna ska föda någonstans.

Ett barn är fött i Bethlehem. När jag försöker med Google maps se avståndet mellan Nazareth och Bethlehem, 145 km och det tar trettiofyra timmar till fots. Jag kan få tydliga vägbeskrivningar. Betydligt svårare är att få vägbeskrivning mellan Gaza och Bethlehem. Och det jag bara säger: Varför skola mänskor strida? Varför ska det flyta blod? Varför ska så många lida, blott för någras övermod?

Reflektioner i mörker

Det är faktiskt tungt och svårt och jag vill bara dra tomteluvan allt längre ned över ögon och öron. Men det är egentligen så enkelt, att älska sin nästa såsom sig själv. Jag tittar på krubban och det lilla barnet och tänker på allas förhoppningar som finns kring varje nytt liv. Men också på allas förhoppningar som släcks vid varje nedslag av granater, bomber och missiler.

Önskemål om fred och förändring

Och det här var väl en alldeles ovanligt mörk och deppig krönika i detta krigets år 2023. Men när jag lyfter lite, lite på luvan så ser jag trots allt lite ljus, kärlek, värme och framtidstro. Ett barn varder oss givet och på där spirar livet, förtröstan och förhoppningsvis en lång livsvandring. Och med denna långa harang av både svärta och ljus vill jag bara be, önska och hoppas att vi värnar om de små, ger dem trygghet, ös lite pengar över skola och förskola. Ge lite tid, lite stöd, lite uppmuntran. Var bara snäll, anständig och bli en bra förebild för de små. Ge dem fina minnen, arvegods av glädje, lite stötta i kanten, ett öra av, en törn här och där och må 2024 bli ett fredens år!

Anna Sigrid Pettersson

annasigrid@vallentunanya.se