När november blev december i förklädnad

Av Anna Sigrid Pettersson

Jag måste säga att jag blir inte riktigt klok på den där tiden! Tiden som sniglar sig fram eller bara tjurrusar, som om verkligheten vore ett rött skynke! Som nu – vart tog november vägen?

Det är några timmar kvar till det är första advent och jag har precis skördat mina sista äpplen. November ska ju vara blöt, mörk, trist och tråkig, ett evighetslångt elände med känsla av nära-döden. Men vad hände?

Den var solig, varm, rätt blåsig ett tag, men solig! Och som sagt, jag skördade mina sista äpplen för en stund sedan. Och på söndag är det advent. Då är det dags och efterlängtat att äntligen ta fram ljusslingor och stjärnor, att lysa upp trädgårdsgångar och grindstolpar så att en faktiskt ser i midvintermörkret. Stjärnor som glimma och gnistra har drunknat i all ljussmuts men de där slingorna känns välbehövligt när mörkret ramlar över en.

Sen ska vi ta fram dörrkransen också, och mossa som dekoration till de obligatoriska julblomsarrangemangen. Det är den enda gången jag tar fram soppterrinen, det är när hyacinter ska grupperas, bäddas in i mossa – jag plockar brutalt stora sjok av grön mossa från gräsmattan.

De få grässtrån som lyckas tränga sig igenom plockas bort. Ska det vara mossa ska det vara mossa. (Ja så säger jag ju inte i sommartid, likt förbaskat glömmer jag att göda på den stackars gräsmattan.) Jag trycker ner några knippen rönnbär, och så räknar jag med att hyacinterna ska brista ut i en väldoftande blå orgie si så där lagom till Lucia. Så är det de här med dörrkransen, håller den måttet? Ska något bytas ut? Det slutar med att hela kransen strippas in på bara halmstommen och så på med nytt, fräscht, friskt grönt.

Och det är då det händer! I år igen! Snön bara vräker ner, bilköerna framför däckbytarna växer i takt med snödrivorna. Och all den vackra fina vintergröna växtligheten bara finns där, oupplockad och ouppnåelig, väl dold för alla saxar och sekatörer. Men skam den som ger sig. Fram med piassavakvasten och svepa bort det hela, och så försiktigt plocka de frusna. Bergenians blad likaså alunrotens lite rödbruna blad. Jodå, en får kämpa, stelfrusna fingrar får en att banna sig själv. Anteckna i den inre almanackan att nästa år så, nästa år!

Och så blir det då första advent! Kransen på dörren, tallruskor i kärl på farstutrappan och så en lykta och när dörren öppnas så anas doften av glögg och pepparkakor och känslan är december, faktiskt, en välkommen decembermånad, upplyst av ljusslingor och snö. Men vem har sagt att första snön ska ligga? Så början av december, blir novembergrå.