Reflexens kraft och ljusslingornas tröst
Det är lika läskigt och lika mörkt varje år. Den där normaltiden fungerar som en stor svart rullgardin som bara brutalt dras över ögonen.
Och sen då, kommer de här ljusslingorna och lyser upp. Och jag är faktiskt så innerligt tacksam för det. Denna fullständigt solbefriade november, så här långt, jo, jag såg faktiskt solen ett par minuter i fredags, men så mörkt och dystert.
Annars är ju jag en sådan där rigid jäkel som tycker att ljusslingor, de ska BARA lysa i december, punkt. Alltså, det är inte bara ljusslingor, det är JUL-slingor också. Men jag vet inte om det är mitt begynnande mörkerseende som gör att jag numera sätter så stort värde på dem. Eller så de där fantastiskt energisnåla slingorna som, dels kostar hanterbart mycket i inköp, och framför allt, det drar inte särskilt mycket el.
Ljus underlättar en hel del. Och har jag råkat glömma att tända utebelysningen när jag åker hemifrån och det är mörkt när jag återvänder, eller ja, det är ju mörkt vid halvtretiden, då är jag bra tacksam att jag har mobiltelefonen så jag kan lysa på låset när nyckeln ska i. Jodå, jag tror faktiskt jag ska hänga upp mina slingor i morgon, leta fram timern för även om elförbrukningen inte är så hög så behöves det inte lysa på dagen, hur solfritt det än må vara.
Men och jag har sagt det förut, i mörkret är alla katter grå och de ända som syns bra så här års är de flesta hundar. Hundarnas människor är så duktiga att klä på djuren reflexer av olika slag, eller värsta diskohalsband som flipprar och gör att de syns.
Den förmågan saknar människorna, att klä sig själva alltså, i lysande material så att de syns i mörkret. En liten reflexbricka räcker inte utan mer! Och ungarna, klä på dem reflexer! Och jag tror tonåringarna är sämst på att skydda sig, eller klä sig så de syns. Och jag har redan fått lätt panik när jag plötsligt framför bilen ser en person gå, också på fel sida.
Hur svårt kan det va? På med reflexer, det finns riktigt fula, sonen har rör som han drar över benen om han cyklar, eller armarna om han går, det är inte snyggt någonstans men han SYNS.
Jag har likadana, trär av och på dem och de ligger bra i fickan när de inte behövs. Och i värsta fall kan det ju bli så, syns du inte finns du inte. Och det är så här dags jag åter igen säger: Anmäl dig till donationsregistret! Där säger du ja, eller nej till att donera dina organ och vävnader för transplantation.
https://www.socialstyrelsen.se/ansok-och-anmal/anmal/donationsregistret/
Anna Sigrid Pettersson
annasigrid@vallentunanya.se
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
