Alla kämpar vi – på vårt sätt

Av Uffe Lindeborg

Människans kamp kan se ut på många olika sätt. För en del handlar den om att orka tillbaka efter en skada, för andra om att hitta mening när livet vänder oväntat. Själv har jag fullt upp med att förstå mig själv. Att vara människa är ju i sig ett heltidsjobb med känslor, krav och misstag som pockar på uppmärksamhet.

Men den här hösten förändrades något i mig. Jag hade lyckan att besegra en cancer, och även om jag gärna hade klarat mig utan den erfarenheten, har den gjort mig mjukare inför andras kamp. Jag ser den tydligare, i stort och smått. I återhämtningen, i tystnaden, i viljan att orka en dag till.

När man själv tvingas stanna upp blir det uppenbart hur olika våra strider är, men också hur lika vi är i behovet av hopp. Vi kämpar för hälsa, för självförtroende, för relationer, för ro i själen. Och ingen av dessa kamper är liten.

Förra veckan följde vi Sebastian Winthers kamp tillbaka till en rörlig kropp – en resa fylld av mod och envishet. Den här veckan berättar Thomas Eriksson hur livet förändrades när läkarna tog bort den tumör som styrt hans liv i årtionden. Två helt olika berättelser, men med samma kärna: viljan att inte ge upp.

Jag tror det är där mänskligheten bor, i försöken, i misslyckandena och i det lilla steget framåt. Att förstå andra börjar ofta med att vi försöker förstå oss själva. Och kanske är det först då, när vi ser både våra egna och andras ärr, som vi verkligen blir hela.