Ingen ska behöva avlägga åsiktsed

Av Uffe Lindeborg

Det har blivit allt vanligare att människor förväntas ta ställning offentligt i frågor som är både svåra och infekterade. Den som tvekar betraktas snabbt med misstänksamhet. Den som avstår anklagas för feghet. Den som inte säger rätt sak i rätt stund riskerar att pressas, pekas ut eller frysas ut.

Det är en farlig utveckling.

I svensk grundlag finns ett tydligt skydd för yttrandefriheten. Men där finns också en annan viktig princip, nämligen att ingen ska av det allmänna tvingas att ge till känna sin politiska åskådning. Det betyder i klartext att staten inte har rätt att kräva politiska bekännelser av medborgarna. Och även om den regeln gäller det offentliga, säger den något viktigt också om samhällsklimatet i stort.

För vad händer när trycket inte kommer från myndigheter, utan från arbetskamrater, grannar, föreningsliv eller sociala medier? Jo, resultatet blir ofta detsamma. Då känner sig människor tvingade att säga något de inte vill säga, eller säga mer än de egentligen står för, bara för att slippa konflikt.

Det är inte ett friskt offentligt samtal. Det är grupptryck.

I ett öppet samhälle måste det vara tillåtet att tänka efter. Att vara osäker. Att säga att man inte vill diskutera en viss fråga. Att vägra ställa upp på andras krav om att bekänna färg. Den som inte vill ge efter för trycket gör rätt i att stå lugnt kvar. Man behöver inte bli arg, men man kan vara tydlig med att man inte tänker uttrycka en åsikt bara för att någon annan kräver det.

Det borde egentligen vara självklart. Åsiktsfrihet betyder inte bara friheten att tala. Den betyder också friheten att avstå.

Och kanske är det just där vår tid sätts på prov. Inte i hur många som vågar ropa med, utan i hur väl vi respekterar den som väljer att inte ropa alls.