Ett systemfel som fortsätter att kosta kvinnors liv
Julhelgens dåd i Boden och Rönninge blev ännu en brutal påminnelse om något vi alltför länge försökt prata runt i stället för rakt på. Mäns våld mot kvinnor är inte en serie isolerade tragedier. Det är ett samhällsproblem, byggt på attityder, strukturer och en påfallande flathet från samhällets sida.
Det handlar om två stora frågor som ständigt glider isär i debatten men som hör ihop. Den ena är mäns syn på kvinnor genom kontroll, ägande och vrede. Den andra är samhällets oförmåga att skydda kvinnor från män som både bär på psykisk ohälsa och ett dokumenterat våldskapital. När dessa två möts blir konsekvenserna livsfarliga.
Jag såg detta på nära håll redan i slutet på 1980-talet, under åren då jag arbetade inom kriminalvården. När den psykiatriska vården rustades ned placerades allt fler människor med omfattande vårdbehov i miljöer som inte var rustade för dem. Det skapade hårdare anstalter, farligare dynamik och större otrygghet för både intagna och personal. Det var ett systemfel då. Det är ett systemfel nu.
I dag är det kvinnor som betalar priset. I hemmen. På gatorna. På tågstationer. Det finns snart inga fredade zoner kvar. Ändå fortsätter samhället att tveka mellan sekretess och ansvar, mellan vård och kontroll, mellan rättigheter och skydd.
Detta är ingen enkel fråga. Men just därför måste den upp på bordet som en av de stora politiska frågorna inför valåret 2026. Att visa empati med kvinnor räcker inte i ord. Det måste synas i lagstiftning, i resurser, i modet att ingripa tidigt och i viljan att faktiskt prioritera skydd före förlamande försiktighet. Inte minst kan Kvinnojourens arbete lyftas och stöttas.
Ett samhälle mäts inte alltid i hur väl det förstår förövare utan oftare i hur väl det skyddar dem som riskerar att bli nästa offer.
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
