Ett tack hör också hemma på sjukhuset

Av Uffe Lindeborg

Drygt tre timmar efter att jag sövts vaknar jag på Danderyds sjukhus. Allt känns upp och ned. En märklig röksmak dröjer sig kvar i mun och näsa. Läkarna har opererat mig i magen och jag tar mig sakta tillbaka till ytan.

När kroppen ligger still får öronen arbeta. Jag hör personalen hjälpa, förklara och lugna. Men också hur några av mina sänggrannar tilltalar dem. Någon hojtar efter kaffe. Den personen har åtminstone kommit längre i uppvaknandet än jag, tänker jag torrt.

Det är förstås inget fel med att be om en kopp. Det är tonen som skaver. Hos ett par patienter låter önskemålen mer som order. Jag undrar när ett vänligt ”skulle jag kunna få” blev så omodernt.

Samtidigt ligger vi på ett sjukhus. Här finns smärta, rädsla och människor som just har opererats. Jag vet inte vad mina sänggrannar går igenom. Från min kudde kan jag knappast bedöma hela deras situation.

Men upplevelsen väcker en fråga som följer med hem. Hur talar vi med människor som hjälper oss när vi behöver dem som mest? Vi ska kunna ställa krav på vården, fråga om behandlingen och säga ifrån när något blir fel. Tacksamhet får aldrig bli ett villkor för att få hjälp. Men rätten till god vård går utmärkt att förena med respekt för den som ger den.

I kommentarsfälten går det fort att låta irritationen styra. Vid en sjukhussäng står en människa framför oss och försöker göra sitt arbete.

Ett tack löser inte vårdens problem. Men det kan göra ett möte lite varmare. Nästa gång är det kanske vi själva som behöver mötas av lite extra tålamod.