När skolan blir för svår att gå till

Av Uffe Lindeborg

Hur många gånger ska en förälder behöva förklara varför barnet inte orkar gå till skolan?

I en mejlväxling som lämnats till Vallentuna kommun beskriver vårdnadshavare hur deras barn kämpar med skolmiljön och behöver återhämtning hemma. De upplever att skolan räknar närvarotimmar medan barnets mående hamnar i skymundan.

Frustrationen märks tydligt i vårdnadshavarens mejl:

”Vi har förklarat. Vi har lämnat underlag. Varför känner vi oss fortfarande inte hörda?"

Skolan beskriver å sin sida anpassningar och vill koppla in kommunens närvaroteam. Den meddelar också att en orosanmälan behöver göras. Föräldrarna uppfattar det som att fokus flyttas från skolans brister till deras föräldraskap. Mejlväxlingen ger inte hela bilden. Men den väcker en fråga som Vallentuna måste ta på allvar. Hur säkerställer kommunen att också skolmiljön granskas när ett barn blir hemma?

Hemmet kan vara platsen där problemen märks, utan att vara platsen där de börjar. Den som håller ihop under skoldagen kan falla samman efteråt. Förälderns berättelse måste få vara kunskap i arbetet, inte bara en invändning att bemöta.

Att skolan har gjort anpassningar betyder inte automatiskt att de fungerar för just det barnet. Och en fylld stol i klassrummet säger för lite om trygghet, lärande och ork. Oro för ett barn ska tas på allvar. Stöd från fler håll kan behövas. Men det får aldrig ersätta en ärlig prövning av skolans eget ansvar.

Vallentunas mål måste vara en skola som barnet klarar att komma tillbaka till. Vägen dit börjar med att lyssna, också när det som sägs är obekvämt för kommunen.