”I rektors avdelning vill jag att följande mening stryks då jag inte ser att den passar in i rapporten, då den inte handlade om det jag sa.”
”Jag tycker det känns väldigt onödigt att hänga ut någon i en rapport.”
Ovan är en rektors invändningar efter att ha fått läsa sina svar på frågor till Skolinspektionen. I svaret från rektorn, som hen här vill in och ändra i, säger hen enligt Skolinspektionens rapport att två av lärarna är stjärnor, medan en annan har för långa och ovidkommande genomgångar och har svårt att passa tider.
Det här är alltså information som rektorn nu tycker är onödigt att Skolinspektionen väljer att ta med i sin rapport. Och det är väl mänskligt att tycka det? Ingen vill bli granskad på sina sämre dagar och få något man kanske ångrar eller någon brist skrivna i en tillsynsrapport, eller tryckta i tidningen för den delen. Men jag känner i de tillfällen att våra olika roller tål att tänkas lite mer på.
I kommunens kommunikationspolicy står det att kommunen ska fokusera på vad mottagaren vill och behöver veta, inte vad kommunen vill berätta. Men exempel på motsatsen stöter jag på regelbundet, alltså försök att styra vilken bild som ska förmedlas och vad som ska anses relevant att berätta. Särskilt i granskningar.
Det blir märkligt att först berätta om en medarbetares brister och sedan beskriva det som att myndigheten ”hänger ut” samma medarbetare när uppgifterna hamnar i rapporten.
När en rektor svarar på frågor från en tillsynsmyndighet måste det rimligen också finnas en förståelse för att svaren kan bli en del av den rapport som myndigheten sedan skriver.
