En pinne kan vara ett svärd, en stubbe ett rymdskepp och ett buskage ett helt kungarike. Barn har länge förstått sådant som vuxna ibland behöver en konsultrapport för att upptäcka.
Nu får den insikten plats i planeringen. Lekotoper kallas miljöerna där växtlighet, terräng och lek vävs samman. Själva landskapet blir en del av leken.
Det är frestande att kalla det en dos Montessori i samhällsbyggandet: en miljö som lockar till egna upptäckter och ger utrymme att pröva själv. Liknelsen är förstås friare än en pedagogisk programförklaring. Men tanken förtjänar att följa med utanför lekplatsens gränser. För varför skulle behovet av grönska, nyfikenhet och rörelse försvinna när vi får nyckeln till vår första bostad?
När Vallentuna växer borde samma omsorg prägla bostadskvarter, torg och vägar. Låt gamla träd bli utgångspunkter i ritningen. Spara naturmark mellan husen. Ge barn trygga stråk att upptäcka på egen hand och äldre en bänk där det faktiskt händer något att titta på.
Bjud också in dem som ska leva där medan planerna fortfarande går att ändra. Den som går med rollator eller hämtar på förskolan kan se sådant som saknas på ritbordet. Det kräver avvägningar. Bostäder behövs, liksom tillgänglighet, trygghet och pengar till skötsel. En grön miljö måste fungera för fler än den som lätt kan kliva över en stock.
Men grönskan behöver få väga tungt redan från början.
Om vi kan planera lekplatser för barns upptäckarlust borde vi kunna planera hela Vallentuna för människors liv. Även vuxna behöver plats att växa.
