När framtidstro kommer i lokal tappning

Av Uffe Lindeborg

Medan det offentliga samtalet i Sverige blir alltmer polariserat, och samhällsklimatet ofta beskrivs som kallare och vassare, kommer ibland små men viktiga påminnelser om att något annat också är möjligt.

Ta bara de fem ungdomarna i bandet Juliett, tidigare J1, som i vår debuterar i Melodifestivalen. I en tid då unga ofta pressas att sticka ut, provocera eller positionera sig, väljer de istället att vara just det så många unga behöver, nämligen bra förebilder. Och de gör det utan att tappa bort sig själva. Tvärtom. De bär sin hemort Vallentuna med stolthet så mycket att de i bandets barndom skrev en låt om att cykla i Kragstalund.

Det är svårt att inte bli glad över den sortens lokalpatriotism. Den är inte skrikig eller exkluderande – den är varm, självklar och inkluderande. Att unga människor från Vallentuna står på en av Sveriges största musikscener och gör det med rötterna djupt kvar i sin hembygd, är något att känna både stolthet och hopp inför.

Det finns fler sådana ljuspunkter. I söndags samlades en stor grupp Vallentunabor i Lindholmen för att hjälpa till att söka efter en försvunnen person från en grannkommun. Det var ingen självklarhet. Det var ett uttryck för medmänsklighet och en påminnelse om att när det verkligen gäller, ställer Vallentunaborna upp.

Dessa båda händelser – ungdomar som vill lyfta sin hemort och invånare som kliver ut ur sina hus för att hjälpa en medmänniska i nöd – är inte bara goda exempel. De är tecken på en väv som fortfarande håller. En lokal gemenskap där omtanke får ta plats.

Och det är kanske just det vi behöver påminna oss om när rubrikerna blir mörka och tonläget hårdnar. Att framtidstro inte måste importeras – den kan cyklas fram, röstas fram, hjälpas fram. I Vallentuna.