När kräftskivan möter livets uppförsbackar

Av Uffe Lindeborg

Så fort augustisolen börjar luta lite snett och kvällarna får en aning krispighet i luften, då händer något med oss svenskar. Det spritter till i kroppen, som om vi plötsligt fått förnyat liv. Efter veckor av hängmattor, halvsmälta glassar och sand mellan tårna står vi där som nyslipade sociala raketer, redo för höstens första stora kulturkrock: kräftskivan.

Det är som om vi vill ta igen allt vi inte hann prata om på stranden genom att ikläda oss pappershattar, sjunga snapsvisor och tävla i vem som kan skala en kräfta med minst kladd. Men vi nöjer oss inte där. Nej, det ska även hinnas med surströmmingsskivor, sensommargrillningar och om vi har riktigt otur, någon som slänger ihop en temafest med både kräftor och surströmming. Samtidigt.

Och visst är det något härligt i att vi får ett slags andra andning just när sommaren börjar vika av. Men i allt detta glada spritt kan det vara värt att påminna sig om att inte alla känner sig lika festsugna.

Alla kommer inte tillbaka från semestern med laddade batterier och fulla kylskåp. För en del ekar både plånboken och kalendern tomma. Andra kanske befinner sig i en uppförsbacke i livet – relationer som knakar, jobb som försvunnit, eller en ensamhet som blir extra tydlig när festinbjudningarna haglar. Det är lätt att känna sig som en åskådare till någon annans sensommarfest.

Därför vill jag slå ett slag för en annan sorts höstfest: de där stillsamma, meningsfulla mötena på kommunala evenemang, öppna föreläsningar, eller bara en kopp kaffe med en ny granne. Och kanske allra finast, att ta sig tid att besöka de där vuxna barnen som nu snurrar runt i sina egna små universum. De som en gång fanns vid köksbordet varje dag, men som nu bjuder in till sina egna hem, med sina egna kaffepaket och nya vanor. Att få stiga in i deras vardag en stund, det är också en fest, på sitt alldeles särskilda sätt.

Kräftorna i all ära men ibland är det just de små, nära mötena som gör mest för hjärtat i höstmörkret.