Tillsammans genom livet

Av Uffe Lindeborg

Ibland känns det som om vi är ensamma i världen. Att ingen ser oss, ingen hör. Kanske har vi förlorat någon vi delat livet med, kanske har vi bara svårt att hitta vår plats. Ensamheten kan smyga sig på, oavsett hur många människor vi har runt oss.

Men vi är aldrig helt ensamma.

Leif och Kerstin har levt ihop i 72 år. Sjuttiotvå! Ett liv tillsammans, genom decennier av förändringar, skratt, bråk och försoning. De vet varandras vanor, kan fylla i varandras meningar, och ändå hittar de fortfarande nya saker att prata om. När de går hand i hand genom centrum är det lätt att tro att de alltid varit två. Men runt dem finns också andra – barn, barnbarn, barnbarnsbarn, vänner och grannar. Och så alla de som bara sett dem på håll och inspirerats av deras långa kärlek.

Men vi behöver inte ha en livspartner för att höra hemma någonstans. Ibland är det en vän som ser oss, en kollega som frågar hur vi mår, eller som för Carina – en främling som griper in i rätt ögonblick. När brandmannen Lars såg henne i nöd, tvekade han inte.

Så ser sammanhang ut. Vi tror kanske att vi går ensamma genom livet, men någonstans finns alltid någon som bryr sig. Vi är alla del av varandras historier, precis som Leif och Kerstin. Deras liv tillsammans hade aldrig varit möjligt utan andra människor runtomkring, familjen, vännerna, de vänliga blickarna på gatan.

Ingen av oss är ensam. Ibland är vi den som behöver en hand att hålla i. Ibland är vi den som räcker ut den.