NYHETER 2022-05-05 KL. 13:00

”Vi gjorde allt vi kunde, men de bara försvann”

Av Daniel Bergholm

Sjuksköterskan Caroline Rosenkvist om hur det vara att jobba under pandemin - minnena framkallar fortfarande rysningar när hon pratar om det

”Vi gjorde allt vi kunde, men de bara försvann”
Idag jobbar Caroline Rosenkvist på distans som koordinator på Danderyds Sjukhus. Foto: Roffe Andersson

Coronapandemin har vi lärt oss leva med under drygt två års tid, men få är det som verkligen har sett vad som pågått i bakgrunden av de höga smitto- och dödstalen i Sverige. Några som har sett det värsta och stått i det främsta ledet är sjukvårdspersonalen.

Vallentunabon Caroline Rosenkvist har jobbat på Danderyds sjukhus akutavdelning under hela pandemin.

– Man ville bara hem och krama sin familj, säger hon.

Vi träffar Caroline i hennes hus i Vallentuna tillsammans med ett stort antal hundar och en fosterbebis. En något kaotisk scen för många, men med tanke på vad hon levt med de senaste åren är det en enkel match.

Hon har precis kunnat återgå till en stillsammare miljö som sjukhuskoordinator på distans och börjat vänja av sig från den stress som varit, både mentalt och fysiskt. Hon minns tillbaka till starten av 2020 och de första coronafallen.

– Så fort resenärerna från Alperna började trilla in delade vi upp sjukhuset i gröna och orangea zoner för säkerheten. Den här sjukdomen var något vi var helt oförberedda på. Även om sjukhuset skötte allt bra, var man självklart orolig, säger hon.

Rädsla i blickarna
Caroline påpekar att det spred sig en rädsla bland personalen på sjukhuset: ”Kan jag åka hem till familjen?” ”Vilka skydd behöver vi?”

– Vi visste inget. Det var som att få en flodhäst att lära sig parkour. Akuten och intensivvårdsavdelningen fylldes på i ett galet tempo, säger hon och fortsätter:

– Plöstligt kunde patienter som kom in hyfsat krya vara döda 45 minuter senare. Vi gjorde allt vi kunde, men de bara försvann. Jag ryser fortfarande, säger hon.

Med den stora mängden dödsfall blev det snabbt fullt på bårhusen och de var tvungna att ta in extra kylcontainrar.

– Även om äldre så klart var överrepresenterade, så kunde verkligen människor i alla åldrar hamna där.

Caroline jobbade inte mer än någon annan, men så mycket som hon klarade av. Oftast var det varje dygn mellan 07–21.

– Man ville ställa upp för sina kollegor, alla bara borrade ner huvudet och körde. Folk dog ju!

Något hon minns extra mycket var den rädsla som fanns i blickarna hos patienterna som kom in.

– De var så rädda. Alla visste om att de hade covid och ångesten gick att ta på. Vi som jobbar på akuten brukar normalt sett kunna ha lite galghumor, men det gick verkligen inte, säger hon.


Carolines personliga mask som hon använde så gott som varje dag under pandemin. Foto: Roffe Andersson


Från början visste de inte hur man behandlade corona och då hundratals patienter låg på olika covidavdelningar kände hon en stor hjälplöshet.

– Patienterna drunknade i sig själva, och vi kunde inte göra någonting. Allt var experimentellt och vi kunde bara behandla symptomen, säger Caroline.

Såg ut som en robot
De som var värst drabbade hamnade på Intensivvårdsavdelningen (IVA). Där låg samtliga med respirator. Normalt ligger allvarligt sjuka eller skadade personer nedsövda i max tre veckor, men covidpatienterna låg i två månader i sträck.

– Det vi kunde göra då var att vända dem, som en grillbuffé. De kom in som normala människor, men gick ut som vandrande skelett. Det var hemskt att se och många som drabbades lider fortfarande av det, säger hon.

Med all skyddsutrustning som gjorde att man såg ut som en ”robot” som hon själv uttrycker, var det viktigt att de på olika sätt kunde få till en personlig interaktion. Bland annat genom att kramas inom personalgruppen eller att ta av sig handskarna och lägga en hand på patienten.

– Man var tvungen att tanka någonstans. En ren hud är renare än ett par handskar som kan ge en falsk trygghet, och patienterna behövde känna att vi var där.

Stödet gav energi
I allt det negativa fanns det några fina stunder, bland annat när restauranger och privatpersoner började skänka mat.
– Det blev ett sätt för oss att orka, jag kan säga att det var rent guld. Annars blev det lätt mycket energidryck och godis. När svetten rinner tar man det som finns, säger hon.

Idag kan man säga att vårdpersonalen och Caroline tagit sig genom den mörkaste perioden.

Pressträffarna från Folkhälsomyndigheten är slut och man kan återigen krama sina far- och morföräldrar. För Caroline och hennes kollegor har återhämtningen bara börjat.
– Vissa har fortfarande synliga ärr från skyddsmaskerna, men ärren i själen kommer vi bära med oss för alltid.

Att för hennes del jobba hemma är en stor fördel för att kunna lämna mycket bakom sig. Caroline menar att semester är en prioritet för alla som jobbat på golvet och för hennes del var det en sak som hon behövde komma ifrån.

– Det man är mest trött på är ljuden. Alla pip. Allting piper! Larmen, maskinerna, man vill bara sitta i en skog där det är tyst. Öronen behöver semester, säger hon.

Hur känner du idag över allt som har hänt?

– Det är viktigt att tänka att vi gjorde det vi kunde utifrån förutsättningarna vi hade, säger hon och fortsätter.

– Det finns många lärdomar att ta med sig, men samtidigt känner man en ökad trygghet att vi hanterat det här och kommit ut på andra sidan.

Starkaste ögonblicket:
– En kraftig man, drygt 150 kilo med covid. Vi står på akuten i full mundering, vi sätter på andningshjälpen, men han blir sämre och sämre och till slut tappar han andningen. Vi är tio personer som hjälps åt och flyttar över honom till en säng som är trasig och får då inte upp ryggstödet. Han klarar inte att ligga plant och tappar alla andningsvägar. Jag ställer mig i sängen på knä med hans huvud mellan mina ben och håller upp hans käkar för att ge honom fria luftvägar. Samtidigt förbereder min kollega för att stoppa ner en tub i halsen. Vi lyckas få ner tuben ,men då han hade skägg så fäste inte tejpen. Vi fick placera narkosläkaren där jag stod, hållandes i tuben och hakan, på väg mot IVA. När vi kom fram tog det en och en halv timme att förflytta han från den trasiga sängen till den nya. Efteråt var jag så svettig att jag kunde vrida ur skyddskläderna. Men vi klarade honom, han överlevde och det var det enda som var viktigt.

Daniel Bergholm
daniel@vallentunanya.se