Chemo Queens: "Styrkan sitter inte i håret"
Av Hege
Två Vallentunabor medverkar i en bok om känslor vid behandling mot cancer
Hur känns det att få bröstcancer och förlora inte bara ett bröst – utan även håret? Den frågan svarar två kvinnor från Vallentuna på i en ny antologi.
De satt på stenkasts avstånd från varandra i Vallentuna, Sahar Sjöberg i Uthamra och Christine von Fircks i Tingvalla. Båda hade de fått bröstcancer. Men inte förrän under arbetet med en bok om cancer fick de reda på varandras existens. Nu träffas de i Christines trädgård vid Vallentunasjön för att berätta om boken som handlar om hur det känns att tappa håret.
– Vi är bröstisar, och det är mycket lättare att tala med någon som varit med om samma saker. Det är som att ha barn, bara den som har egna barn kan förstå hur det är, även om andra kan försöka förstå och sätta sig in i hur det är, säger Christine.
Det här med att förstå och att höra andras berättelser var anledningen till att boken ”Chemo Queens” kom till. Det finns böcker om cancer, men inga om att tappa håret. 22 kvinnor nappade på att skriva om sina upplevelser för att skapa bättre förståelse och medvetenhet kring sjukdomens följder på ett kännslomässigt plan, både för de drabbade och för deras anhöriga och vänner.
– Vid bröstcancer förlorar man sina identiteter. Först den identitet som hänger samman med arbetet. Sedan, allt eftersom håret faller av, även nästa identitet som kvinna. Helt plötsligt var det långa håret borta och jag satt där med helt spegelblank hjässa, berättar Sahar.
figure>
Christine håller med.
– Håret och brösten är en viktig del av den kvinnliga identiteten, och en viss stolthet, säger Christine.
Men inte nog med det. Den som har hormonell bröstcancer måste också ”stänga av” allt östrogen, eftersom det är hormoner som är upphov till cancern.
– Det är östrogen som ger lust, glädje och skönhet och förmågan att njuta av små ting, berättar Christine.
I många fall måste behandlingen fortsätta i tio år efter friskförklarandet.
– Behandlingen kan ge ledvärk och djupa depressioner. Många avbryter den även om det finns risk för återfall, säger Sahar.
Men hur var det då att tappa håret? För Christines del kom punkten då håret rasade av under en höststorm. Hon gick ut i stormen och håret virvlade iväg i de hårda vindarna. Hon skriver om sorgen, och om hur håret kan komma åter till naturen. Christine läser högt ur boken: ”Här får ni mitt hår fåglar, ekorrar och igelkottar. Ta för er av mitt gyllene hår medan vinden torkar mina tårar. Hoppas mina tussar håller er varma och trygga i bon och nästen. Hoppas ni hittar mina hårstrån som vinden tar, som fastnar i gräset, i buskar och grenar. Då kommer de i alla fall till användning.”
Uppläsningen och minnet av stunden får Christines ögon att tåras.
– Man är helt hjälplös, håret bara försvinner. Och det är sådana mängder. Trots att man vet att det ska hända är det en stor sorg, säger Christine.
Sahar hoppades att hon skulle tillhöra den enda procent som inte tappar håret av cancerbehandlingen.
– Men sedan låg det hår i soffan och på kudden och jag gick in i badrummet och rakade av mig allt hår. Min dotter sade ”vad fin du är”.
Oftast hade Sahar mössa på sig när hon skulle ut, något som underlättades av att det var höst och vinter när hon behandlades. Men en gång var hon på Ica Kragsta utan mössa.
– Det var ett litet barn som såg mig och frågade sin mamma varför jag hade så kort hår. Mamman svarade ”jag har också haft kort hår”. Men jag skrattade, så där kort hår har hon nog aldrig haft, säger Sahar.
igcaption>Sahar har tatuerat in peppande ord på armen, som minne av kampen mot sjukdomen. En konsekvens av cellgifterna var att Christine von Fircks och Sahar Sjöberg inte kunde äta, trots att de var konstant hungriga och kunde fantisera om stark och kryddig mat hela tiden.
Foto: ROFFE ANDERSSON
Inom bekantskapskretsen var de båda utan peruk. Sahar skaffade sig aldrig någon.
– Det är inte jag i peruk, då har jag hellre en mössa.
Det är inte bara håret på huvudet som försvinner.
– Jag tappade allt, ögonbryn, ögonfransar, allt totalförsvinner, säger Sahar.
– Jag såg så sjuk ut, åldrades 20 år såg det ut som. Som en gammal tant säger Christine.
– Eller som en gubbe, säger Sahar.
Svart humor hjälper till att stå ut. Sahar visar en bild på sig och en flintskallig man, en kollega på jobbet på Expressen. De står nära varandra och bådas hjässor är lika kala.
– Men min var blankare, så jag vann, säger Sahar och skrattar.
Känslorna som kommer upp varierar från patient till patient. Så också mellan Christine och Sahar.
– Ett år innan cancerbeskedet hade jag voltat med en bil och jag var precis bra igen från det. Sedan kom cancerbesked och jag tänkte ”är det inte nog nu, ska jag få cancer också?”. Jag var arg, jag tyckte att det var så orättvist att folks liv bara gick vidare, men inte mitt, säger Sahar.
– För mig var det mera en sorg. Men den här miljön har hjälpt mig, jag har kunnat hämta kraft i naturen, säger Christine och nickar mot sjön och skogen.
Foto: ROFFE ANDERSSON
Mer om boken
Chemo Queens är utgiven på Vulkan förlag och innehåller berättelser från 22 kvinnor som har eller har haft bröstcancer. Författare är Angelica Amazona Weijland.
Boken går att köpa via nätbokhandlar eller direkt från huvudförfattarens hemsida, angelicaamazonaweijland.com.
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
