Sebastian går sitt livs viktigaste match

Av Jonny Andersson

I somras tränade Sebastian Winther några av Stockholms mest talangfulla fotbollsspelare födda 2010. Nu sitter han i rullstol – utan känsel i benen och utan kraft i musklerna.

– Det är så absurt. Ett träningspass för mig är att gå 20 meter – i fyra intervaller. Sedan är jag helt slut.

I rullstol har ”Sebbe” kommit ner med hiss till kafeterian i Frösundaviks Rehab Station. I sällskap har han hustrun Louise och dottern Billie. Här bor han sedan en vecka. Diagnosen: troligen Guillain-Barrés syndrom – en sällsynt nervsjukdom. Läkarna är ännu inte helt säkra.

– Det är det jag behandlas för, men läkarna vill hitta orsaken innan de är helt säkra.

– Svaret vi får är att läkarna lägger pussel, säger Louise.

STORT STÖD. Sebastian Winther, Vallentunas forne ungdoms- och seniorledaren, hyllar sin hustru Louise för allt hennes stöd. – Alla tittar på honom i rullstolen, men Louise stöttar mig och tar även hand om vårt hem och fem barn. Foto: Roffe Andersson

3 september förändrades allt. Nyvaken hemma i Vallentuna kände Sebastian att något var fel. Från sängen spelade han in en video till hustrun som morgonstressade med barnen på nedervåningen. Halvsidesförlamad i ansiktet skrev han ”det är något som inte stämmer”.

Mådde annars bra

Paret tog sig omgående till akuten. Tio minuter efter att de anmält sig hade han tio läkare runt sig.

– Alla förvånade. Det fanns inga andra tecken. Men det togs ryggmärgsprov och ”700 blodprov” trots att jag i övrigt kände mig bra, berättar Sebbe.

Det fanns avvikelser på ryggmärgsprovet och läkarna ville ha in honom på en magnetröntgen dagen efter. När den var gjord åkte Sebastian till Hanviken och jobbade (det är hans andra säsong i Tyresöklubben efter att han lämnade VBK 2022). Han jobbade ytterligare ett par dagar, trots att ansiktet blev sämre och han hade läkartid kommande måndag.

Under helgen hade han börjat känna domningar i vänsterarmen och förlorad kraft. Sebastian kan i dag tillstå att han som person förnekar smärta, dåliga tankar och framför allt saknar egenskapen att ifrågasätta.

– Läkaren tittade på mig i fem minuter innan han sa att jag skulle bli inlagd. Jag fattade inte, ville inte, sa bara: ”Okej, kör till då.”

På två veckor försämrades han snabbt. Nu kan han bara gå några steg med rollator, alltid med personal vid sidan.

FRUSTRATION. Att hitta kraft och undvika känslan av att förlora balansen är ett problem när Sebastian ska skifta från rullstol till rollator. Foto: Roffe Andersson

FRÖSUNDAVIK. Sebastian har ingen aning om hur länge han blir kvar på Rehabcentret i Solna, eller om behandlngen ska få honom symtomfri från Guillain-Barrés syndrom. Foto: Roffe Andersson

– Det har gått fort.

Efter otaliga undersökningar stod tre möjliga diagnoser kvar. När cancer misstänktes höll han andan.

– Jag kan inte prata om det, säger han tyst och sluter ögonen.

Att han ska se något positivt i situationen är otänkbart, men att han inte hade blodcancer var glädjande besked. Under en tid förnekade Sebastian att nervsmärtan han hade i vänsterbenet även nått det högra.

”Orörligt” högerben

Han berättade inte för någon och när högerbenet inte reagerade på ett nervtest och han ombads lyfta det, nådde verkligheten honom med full kraft.

– Det var surrealistiskt för i min värld var benet uppe. I själva verket var det två-tre centimeter. Jag bröt ihop och grät oavbrutet i säkert en halvtimme. Då insåg jag att jag var sjuk.

Till slut fastnade läkarna för Guillain-Barrés syndrom. Han fick en intensiv behandling med antikroppar – så kraftig att huvudvärken blev outhärdlig.

– Om jag varit kapabel att röra mig hade jag hoppat ut genom fönstret. Det var fruktansvärt, säger han och fortsätter:

– Kuren jag fick görs egentligen över sex dagar, min komprimerades till tre och det var nog orsaken till huvudvärken.

”Ska kämpa”

Nu fortsätter rehabiliteringen på Frösundavik. Rörelserna i ansiktet och vänster arm har blivit något bättre, benen sämre. Prognosen är oviss.

– Jag träffade en professor på Danderyd som haft två liknande fall.

Det ovanliga i Sebastians fall är att nervsjukdomen började i ansiktet. Mer typiskt för Guillain-Barrés är att det börjar nerifrån och går uppåt.

LÄNGTAN. Sebastian har otaliga gånger upplevt att allt är en ond dröm och att han kan kliva ur den och leka med dottern Billie och hennes syskon. Foto: Roffe Andersson

– Professorn berättade att ena patienten hade varit tillbaka på sitt arbete efter åtta veckor och symtomfri. Den andre först efter ett och ett halvt år. Ovissheten tar på självförtroendet. Och på livet.

Hur mår du mentalt?

– Från ett till tio? Är tio bra? En stark tvåa. Men jag ska kämpa.

LÄNGTAN. Sebastian har otaliga gånger upplevt att allt är en ond dröm och att han kan kliva ur den och leka med dottern Billie och hennes syskon.
Foto: Roffe Andersson