Eleverna har slutat ta hem sina arbeten

Av Anneli

MED FRÅN START. När Hagaskolan byggdes fick slöjdlärare Ole Råsten vara med och utforma slöjdsalen. Han fick en rejäl dos förtroende från skolledningen gällande sitt ämne i nya Hagaskolan.
– Vi hade en ganska skaplig budget och jag hade 100 procent förtroende att välja maskiner och annan utrustning, berättar han.
Foto:ROFFE ANDERSSON

Träslöjden har förändrats under 40 år – Idag ligger fokus på processen – inte föremålet

Ole Råsten har jobbat 40 år som träslöjdslärare. Idag är det inte föremålet, smörkniven eller pallen, som står i centrum, utan processen dit.

Nu för tiden är det många elever som inte ens tar hem sina alster. Men glädjen över att få skapa något med händerna finns kvar.

Säg träslöjd och de allra flesta associerar till smörkniv och hyvelbänk. Men idag är ämnet trä- och metallslöjd så mycket mer än så. Själva föremålet har inte så stor betydelse – istället är det processen som värderas. Kanske är det också därför som många elever nu för tiden väljer att inte ta med sitt alster hem?
– Det är en väldigt tydlig ökning av dem som inte vill ta hem sina alster. Jag vet inte varför. Kanske för att de har större glädje av en spelkonsol eller en mobil. Vi lever i en digital värld, men jag tror att själva glädjen i att få göra något med händerna, den är inte borta, säger Ole Råsten, lärare i trä- och metallslöjd på Hagaskolan i Vallentuna.

Behov av att skapa
– Hade det hänt 30 år tillbaka i tiden, då hade man kunnat tala med kuratorn om att den här eleven tar inte hem sina alster, beror det kanske beror på att föräldrarna inte uppskattar dem? Idag är det kanske tio procent av eleverna som lämnar kvar sina grejer och det är inga misslyckade saker utan lådor, skåp med mera. Jag har en stor utställning med kvarlämnade saker.

Ole Råsten, 69 år, har varit slöjdlärare i drygt 40 år varav 20 i Vallentuna. Han har jobbat många år på Ormstaskolan och följde med när hela skolan flyttade över till nybyggda Haga hösten 2019.
– Jag har aldrig tidigare känt ett sådant stöd och förtroende för slöjd från ledningen, som jag gör här och mina närmsta chefer är fantastiska, det vill jag gärna att du skriver.

Personligen känner han också att han står på toppen av sin karriär.
– Det är som att spela ett piano utan noter, jag har aldrig varit så duktig som nu, säger han.

Hans mål är att eleverna ska utveckla en tilltro till sin egen förmåga, få självförtroende och må bättre när de lämnar träslöjden än när de kom till lektionen.
– Jag får ofta höra att det här är det roligaste ämnet på skolan. Det finns behov av att få skapa, göra något med händerna.

Andra bedömningar idag
Men slöjd som skolämne har varit hotat i flera år. Lokaler och material kostar och det råder brist på utbildade slöjdlärare. Samtidigt höjs med jämna mellanrum röster om att det är ett ålderdomligt ämne som borde bytas ut mot ett mer samtida.
– 1976 när jag började som lärare var skolan statlig och varje elev fick kosta dubbelt så mycket pengar än som vi har nu. Vi kunde sy läderväskor, nu är det läderarmband. Då kunde vi jobba i silversmide, nu är det plåt, berättar han.

Ändå har slöjdämnet förändrats till det bättre på 40 år, tycker han. Den gamla idén om gosslöjd, där pojkarna skulle tillverka något till jordbruket, och flickorna enbart skulle ägna sig åt textilslöjd, är för länge sedan borta. Idag är det inte så mycket själva föremålet man betygsätter, utan hur eleverna bidrar till att föra arbetet framåt.
– Slöjd är en process i fyra delar. Det handlar om att utveckla en idé, planera, genomföra och sedan utvärdera. Det här processtänket har man nytta av hela livet, i allt från att laga mat till att köpa en mobiltelefon. Vi behöver inte längre utbilda fabriksarbetare, utan entreprenörer som tar egna initiativ.

Miljötänket finns numera också med i ämnet. Hållbar utveckling ingår i läroplanen.
– Det är lättare med återvinningsmaterial i textilslöjden, det måste jag bli bättre på att få in i trä- och metallslöjden.

Om du jämför 1976 och 2021, hur har arbetet förändrats för dig?
– Förr kunde jag säga, nu ska vi göra en pall, och så hyvlade alla, jobbade och gjorde en pall. Idag måste jag ha förberett det väldigt noga, skrivit på tavlan, på papper eller digitalt, tagit fram material och gett ett ”recept”. En del elever är svagare än andra, då får man ha delmål. Förr gjorde alla bara som läraren sa, men det är inte det viktigaste nu.
Hur har eleverna förändrats under 40 år?
– Idag har de inte alltid tålamod för processen. Tydliga förberedelser är viktigt. Jag har alltid en genomgång om vad som händer under terminen. De ska känna sig trygga med att jag som pedagog vet vad jag gör, att där står ett proffs.

Du är 69 år, hur länge fortsätter du?
– Kan man få slöjden att bli det som eleverna längtar till hela veckan, då får man styrka av att jobba. Jag skulle kunna gå i pension imorgon, men jag tycker om det jag gör och får så mycket kärlek och energi av eleverna. Förr var det pappa som täljde med kniv, det händer inte alltid längre. Jag ser att jag har en viktig roll när jag sätter igång det kreativa hos barnen.