När jag i veckan delade det allra första poddavsnittet av Att leda-podden hade jag både ett leende på läpparna och en klump i magen. Det är spännande att låta skapelser möta omvärlden men undertonen av prestationsångest är stark.
Jag har länge drömt om att leda en podd där jag intervjuar människor som realiserar drömmar och driver projekt. Förra året lunchade jag med en poddproducent som jag fick starkt förtroende för. Han kunde hjälpa mig med allt det som är viktigt för mig: ljudbild, studiomiljö, backup-lagring under pågående inspelning och marknadsföringsvideor. Därtill kunde han klippa ihop programmen och publicera dem. Med honom såg jag hur podden kunde bli verklighet. Men, liksom andra projekt kräver en podd både tid, pengar och energi. Jag var inte beredd att lägga in tillräckligt mycket av dessa resurser för att podden skulle nå upp till min ambitionsnivå. Den fick vänta.
Nu ska jag marknadsföra den kommande antologin Att leda – Från insikt till handling och redan i förstadiet av bokprojektet frågade en författare om möjligheten att spela in poddavsnitt med alla författare. Jag nappade direkt! Det är ett roligt uppdrag för mig, bra mervärde för författarna och möjliggör större spridning av boken.
I månader funderade jag på hur jag skulle realisera podden. Jag ville ju ha allt det som jag hade pratat med producenten om, men att kalla författare från norr till söder för en halvtimmesintevju i Stockholm kändes inte rimligt. Och hur mycket pengar skulle jag egentligen stoppa in i ett biprojekt till det egentliga projektet – boken? Jag landade, ytterst motvilligt, i att sänka ambitionsnivån för formatet och att låta innehållet bära.
Otaliga gånger har jag givit andra företagare rådet: ”Börja med det du har”. Det var läge att följa mitt eget råd, så jag bjöd in alla 25 författare till intervjusamtal i mötesappen Zoom, som jag redan använder för samtal och kurser. Och istället för att etablera en ny podd hos streamingtjänsterna publicerar jag avsnitten, oredigerade, direkt i sociala medier.
Vad jag snabbt insåg var att jag, genom att utgå ifrån det jag redan har, tränar mig själv inför framtida poddsatsningar på den nivå jag vill ligga. För allt handlar inte om ljudbilden. Det finns visst utvecklingsarbete att göra även som intervjuare.