Det hjälpande nätverket finns när vi behöver det

Av Jessica Jäger

Vad gör man när prästen inte dyker upp till begravningen, när fel grav är uppgrävd inför gravsättningen eller när cateringfirman inte dyker upp till minnesstunden? Under en livstid i begravningsbranschen har jag varit med om alla dessa händelser och fler därtill. Och det enda alternativet som finns är att sluta upp med alla närvarande krafter och lösa situationen.

Här om veckan var ändå första gången på alla dessa år som prästen inte var på plats när begravningen skulle börja. Musikern ringde, vaktmästaren ringde och begravningsentreprenören gick och letade i intilliggande byggnader. Musikern sa till mig, halvt på skämt och kanske halvt på allvar, att jag ju kunde hoppa in. Och jag övervägde det seriöst.

Med klockringning, inledningsord, psalm och solosång hade jag, tillsammans med musikern, kunnat fylla ut minst tio minuter på ett värdigt sätt för att ge prästen mer tid att anlända. Men just som vi funderade på hur vi skulle göra kom hon inspringande med hela livet i famnen. Vi gav henne ytterligare några minuter för att göra sig i ordning och kunde sedan genomföra gudstjänsten som planerat.

I en bransch där allt är ”direktsändning” går lösningsfokuset på direkt. Så när en bekant planerade ett stort event och hennes affärspartner hoppade av med kort varsel var det ingen tvekan om att jag skulle erbjuda min hjälp. Jag hade inte möjlighet att gå in som ny partner med allt vad det innebar, men jag kunde avlasta med något konkret, som att samordna utställarna.

När jag kom med mitt erbjudande hamnade jag omedelbart i ett team av likasinnade själar som alla snabbt och välvilligt slutit upp – för vår entreprenörskollega, men också för alla som köpt biljetter till eventet och för det högre syftet med det hela.

Det är lätt att känna sig ensam i företagandet, inte minst i perioder när saker och ting går emot en, men i realiteten är vi aldrig ensamma. Jag själv glömde att ta med mig ett gravljus till en begravning i veckan. Jag hade tänkt tända det under ceremonin jag ledde och sedan ta med det ut till graven där vi skulle ha urnsättning. Det slog mig först halvvägs dit att ljuset låg kvar hemma. Där och då infann sig en viss förtvivlan, men sedan insåg att jag kunde be om hjälp när jag kom fram – och att det skulle lösa sig.