När samtalet fryser fast och bussen rullar vidare

Av Anna Sigrid Pettersson

Min plan var ju att skriva en krönika och jag tänkte att jag skulle börja med att säga att någon har kastat in hatten. Och detta är inte roligt, i synnerhet inte nu efter Anna-Karin Hatts avgång och hennes skäl till den. Så läser ja Uffes ledare och jag märker hur jag hugger på hans ämne. Och detta är heller inte roligt. Det handlar verkligen om ordval. Att hugga på någon eller något låter verkligen inte trevligt. Så jag omformulerar mig – jag fortsätter att spinna på hans ämne, funkar bättre och framför allt låter det inte så brutalt.

Jag har verkligen tänkt på Anna-Karin Hatt och hennes arbetssituation. Avundas den icke men är full av beundran för de som aktivt medverkar till en samhällsförändring, i det stora, som Anna-Karin Hatt och andra namnkunniga politiker men också i det lilla samhället hemma på min gata. Vi ”vanliga” människor som vi möter i vår dagliga verksamhet.

Jag vill använda Uffes fråga: ”Vem har egentligen fryst ned samtalet?” Det handlar inte bara om samtalet eller om politiken utan i vardagen där vi möter vanliga mänskor i vanliga situationer. En mötesplats som ger mycket att önska på förbättringar är i trafiken. Både som förare, passagerare och medpassagerare. Ofta åker jag i kollektivtrafiken, ofta ser jag folk som kommer springande i sista sekund, ibland har bussen till och med börjat rulla men stannar och släpper på senkomlingen, och väldigt ofta uteblir tacket. Hur svårt kan det vara? Säg tack, var vänlig, artig, tacksam eller bara väluppfostrad. Säg bara tack! Och det motsatta, mänskor som är så djupt upptagna av sin mobil och nästan, nästan missar att gå av, bussen börjar rulla men stannar och släpper av! Vinka bara ett tack, gör en gest, visa att du är människa och precis har mött en annan människa!

Det kan tyckas vara fånigt att jämföra yrkespolitiker med busspassagerare. Men om vi inte kan tina upp samtalet, mötet mellan mänskor – vad får vi då för människor? Och vad får vi för politiker? Risken är ju broilers. Den diskussionen var aktuell för rätt bra många år sedan om politikerbroliers. Att ansluta sig till ett politiks ungdomsförbund och gör karriär inom sitt parti, utan förankring i yrkesliv, rent av utan yrkesutbildning. För att sen hamna som riksdagspolitiker och sitta några år med hög lön för att efter några år avgå och sen plocka ut en riksdagspension. Vad blir det för slags politiker, en som bryr sig om samhällsutveckling eller den egna utvecklingen?

”Vi behöver hålla tungan rätt i mun, pennan stadig och hjärtat varmt” som Uffe skrev! Är det inte vackert? Vi behöver också se varandra, möta varandra, säga hej och tack och visa respekt och uppskattning på det där gamla hederliga sättet!

För övrigt vill jag bara påminna om reflexer! Nu är det vintertid och kolsvart ute och med reflexer syns vi betydligt bättre!