När efterrätten saknas och fantasin tar vid

Av Anna Sigrid Pettersson

Det där med att få oväntat besök, ja, då ska en ju vara beredd med Gevalia men det mättar inga magar. I min barndomsfamilj så kunde det vara så att folk dök upp, lite oväntat, oplanerat och då sattes det fram en tallrik till och så delades maten, och var det hunger kvar, fanns det alltid knäckebröd.

Lite så fungerar det fortfarande så när lilla barnbarnet dök upp med föräldrarna i släptåg, ner med några potatisar till i kastrullen så dela solidariskt.

Men så kom den där lilla godisgrisen, och nej, det är inte barnbarnet, utan dess pappa, klappar sig på magen och undrar om efterrätten.

Dags för den där inventerande diskussionen; Vad är en sugen på, vad finns hemma, orkar nån baka och vad finns i frysen?

Och eftersom ingen orkade baka, jordnötterna ratades, glass för kallt så kom vi fram till choklad med vispgrädde! Den som vill kan spetsa den med valfri dryck. Nästa steg är ju då att konstatera att vispgrädden inte kommer att räcka.

Och det är då det händer och jag ÄLSKAR det! Att kila in på ICA så där en sen lördagskväll ger historier som skulle kunna fylla en hel bok. Det är så många livsöden som spelas upp i min skalle. Till exempel, vid kassan står en man, klädd i typiska arbetskläder, arbetshandskar nedstuckna i bakfickan och hammaren dinglar kvar i sin hälla.

Luggen sticker fram svettspretig ur kepsen och på kassabandet ligger två frysta pizzor och en sexpack öl.

Framför godishyllan står tvåbarnspappan och försöker dämpa mängden lördagsgodis. Det är tuffa förhandlingar och en påse si och en kaka så, valet överlåtes till barnen och det är svåra val som ska göras. Det byts från korg till hylla, tillbaka till varukorgen igen. Pappan ett under av tålmodighet. Är det en varannanvecka pappa eller är det så att det tredje barnet ska nattas? Tiden tycks räcka till en långa godisval.

Vid blomskåpet står ett äldre par och försöker pussla ihop en blombukett. Någon har glömt att köpa gåbortblommorna i Blomsteriet, diskussionens går; Ser det taffligt ut, om vi blandar den en med den andra? Behövs det gratulationskort? Jag inväntar inte det färdiga resultatet.

Sen kommer en tant inrusande, fram till hyllan med djurmat, rycker åt sig en kattmatsburk och rusar lika snabbt ut igen.

Jorå, hungriga katter är inte att leka med.

Och sen, tonåringarna, hur gamla kan de vara, tolv, tretton? Står och småpratar med varandra, låssas välja glass men varma och rara ord vandrar vänligt mellan dem. Jag vänder bort mitt intresse, jag menar… här anas mycket ung romans. Så jag går mot kylarna, plockar fram mitt gräddpaket, betalar och går hem igen. Väl hemma möts jag förstås av den vanliga repliken; Va lång tid det tog…