KRÖNIKA 2022-09-08 KL. 11:00

”Jag tappade bort mig själv under IVF-behandligen”

Av GAZZINE

”Jag tappade bort mig själv under IVF-behandligen”
JOBBIG TID. "Två år med IVF känns som en parentes i livet". Foto: Unsplash

Barnlängtan gjorde att hon slutade att leva. Nu ska Andrea sörja sina missfall och försöka hitta tillbaka till vad som en gång gjorde henne lycklig. Innan det är dags för att återuppta kampen om ett barn. Här är Andreas berättelse från ett liv med IVF.

Jag och min kille har försökt att få barn i många år utan att lyckas. Vi har testat allt! IVF-behandlingen fungerade bra till en början för mig och jag kände inte av medicinerna. Men jag blev inte gravid utan fick fortsätta med behandlingen och till slut mådde jag riktigt dåligt.

Ständiga misslyckanden
Man sätts ju i ett för tidigt klimakterie och jag blev trött, svettades, hade svårt att sova, fick hjärtklappning och huvudvärk. På slutet blev jag så trött av medicinerna att jag till och med hade svårt att ta mig upp för trapporna till lägenheten för att jag blev så andfådd.

Ovanpå det började de ständiga misslyckandena kännas av. Negativa graviditetstest. Graviditeter som slutade i missfall. Till slut började jag undra om det var det här som livet handlar om. Jag höll på att tappa bort mig själv, kände mig deprimerad och det enda jag fokuserade på var saker som handlade om att bli gravid: Vad kan jag äta, vad bör jag dricka, ska jag träna eller inte? Och vad kan jag göra för att öka chanserna? Hela mitt liv gick ut på att skaffa barn och jag glömde bort allt annat som också betyder något; det som var viktigt innan vi ens började tänka på att skaffa barn.

Jobbig hänsyn
Många av mina vänner hade svårt att förhålla sig till våra problem. Flera försökte ge oss goda råd fastän de själva blivit gravida hur lätt som helst och inte alls hade gått igenom samma sak som vi. ”Försök att inte tänka på det så kanske det löser sig.” En del kom med goda råd om husmorsknep de hört talas om. Jag blev bara trött. Jag hade redan läst om och provat precis allt.

En del kompisar, som blev med barn, berättade inte det eftersom de var oroliga för att jag skulle bli ledsen. Men jag blev bara ännu mer ledsen över att bli utesluten ur deras gemenskap och trött på att andra tyckte synd om mig. Jag gladdes ju åt deras lycka, trots att jag inte själv blev med barn. Deras hänsyn blev bara jobbig.

Till slut började jag undra om det är värt att fortsätta pressa sig själv såhär mycket eller om vi borde ta en paus i barnfabriken. Jag och min kille var så uppslukade av barntillverkningen att vi helt hade tappat bort oss själva. Vi kunde inte längre komma ihåg vad som gjort oss lyckliga innan vi började försöka. De två åren som vi försökt med IVF då jag blivit gravid, fått missfall, ätit mediciner och mått dåligt kändes som en stor parentes i livet där vi gått miste om så mycket. Jag kände att vi måste få leva ett litet tag och göra saker som vi mår bra av. Njuta av varandra igen och ha kul! Dessutom insåg jag att jag aldrig tagit mig tid att sörja mina missfall och allt det jobbiga vi gått igenom.

Det var så skönt att bestämma sig för en paus men vi kommer definitivt försöka att bli gravida igen. Vi diskuterar också adoption. Men under några menscyklar framöver kommer vi att bara göra härliga saker och försöka återfå energin. Och det känns väldigt skönt.
/Andrea

Text: GAZZINE
Foto: Unsplash