När blev jag personen som ber om hjälp?

Av Jessica Jäger

När blev det mitt naturliga läge att be om hjälp? Jag som alltid har haft mantrat ”kan själv” har någonstans längs vägen blivit för otålig (eller förståndig) för att låta processerna ta längre tid och energi än nödvändigt.

Första gången jag fick syn på mitt nya beteende var under en kurs i våras. Vi deltagare skulle analysera varandras köpbeteenden för att avkoda hur beslutsprocesserna såg ut. Säg att det aktuella köpet gällde en tröja. Någon fick då syn på tröjan i ett skyltfönster, blev intresserad och gick in för att titta närmare på den. Tröjan såg bra ut även på nära håll så personen började dividera med sig själv om huruvida en tröja verkligen var rätt utgift just nu. Prislappen fällde avgörandet, det var värt att prova tröjan, och den såg bra ut även på.

Den här personen använde synen, synen igen, självprat och till sist återigen synen för att fatta beslut. För någon annan var det exempelvis viktigt hur tröjan kändes på kroppen. Men min köpprocess skilde sig helt från de andras.

I upprepade exempel ur verkligheten gick jag in i butiken och rakt fram till någon i personalen. Jag berättade vad jag sökte, oavsett om det var en tröja, en dammsugare eller en dator, och lät personen förevisa mig de produkter som bäst stämde in på mitt behov. Sedan gick jag på både syn och känsel innan jag fattade mitt beslut.

Senaste dagarna har jag noterat beteendet flera gånger om. Jag behövde med kort varsel skriva en ny låt, men kände mig något överväldigad och blank inför uppgiften, så jag bad en låtskrivare att samskriva låten med mig. Jag laddade ner ett nytt ljudredigeringsprogram för mina ljudboksuppdrag och valde att fråga en musikproducent om grundläggande funktioner för att komma igång istället för att klicka på alla knappar och se vad som hände. Och jag frågade en branschkollega om program för videoredigering.

I en värld där jag återkommande läser att vi behöver bli bättre på att be om hjälp kan jag med förvåning konstatera att jag söker den hela tiden. Det intressanta dock är att jag inte söker hjälp för att jag är vilsen eller oförmögen utan för att jag vet vart jag är på väg och är ödmjuk inför vetskapen att det finns människor som redan kan och vet mer än jag. Människor som kan bidra på min väg framåt.