Kalendrar i osynk

Av Jessica Jäger

Ibland tänker jag på uttrycket ”Den som har en klocka vet vad tiden är. Den som har två kan aldrig vara säker”. För trots att jag alltid ställer klockorna efter Fröken Ur så går de efter ett tag olika. Vilken ska jag då förlita mig på? Lite så tänker jag att det är med våra inneboende kalendrar också. I den ena antecknas inbokade möten och deadlines. Den andra är full av drömmar, idéer och halvfärdiga projekt. Vilken är då rätt att följa?

I början av sommaren kände jag mig lockad att medverka i ett projekt som jag har varit del av förr och som nu genomförs i ny tappning, men jag slog bort tanken. Jag hade nog att göra med två böcker som skulle färdigställas. Dragningen släppte dock aldrig taget, så när deadline för medverkan passerade kände jag lättnaden skölja genom kroppen. Nu hade tiden valt åt mig. Några dagar passerade och jag fick iväg de två manusen till grafikern för sättning. Samtidigt nåddes jag av ett budskap i mitt flöde. ”Förlängd deadline”, stod det. Simultant kände jag glädjepirret och frustrationen. Det fanns fortfarande en chans. Men de andra drömmarna som pockade på då? Och allt det där som redan var inbokat? Allt kunde inte få plats.

Är det något jag har lärt mig om mig själv så är det att jag är en tidsoptimist. När det gäller att passa inbokade tider i vardagen har jag utarbetat strategier som ger mig vingelutrymme. Men när det gäller relativt oöverskådliga projekt och deadlines långt fram i tid underskattar jag alltid tidsåtgången. Eller snarare, hur många projekt som ryms simultant.

Nu stod jag vid vägskälet igen. Vilken kalender skulle jag titta i? Den relativt mötestomma som falskt utropade ”Ja, det får plats!” eller den som redan var full av drömmar och sa ”Kul, men det där har du redan gjort”?

Det kanske är nu det är dags att synkronisera kalendrarna – att lägga in aktiviteterna som gör drömmarna till verklighet i möteskalendern och inte bara slutdatumen. Eller … just ja, det har jag också testat. Då dör jag lite inombords och kreativitetens låga falnar.

Kanske får jag lära mig att leva med klockor och kalendrar i osynk. På något sätt löser jag det ju alltid ändå.