Erfarenhet och närvaro vann över prestationsångesten

Av Jessica Jäger

Friden sköljde genom kroppen på väg hem från sonens innebandycamp den sena söndagseftermiddagen. Två veckors ledighet i skärgården låg framför oss och det var mitten av juli – den bästa tiden för ledighet. Tiden när ingen ringer och ingen förväntar sig någonting. Trodde jag.

Vi närmade oss kommungränsen när telefonen ringde. Det var ett Vallentunanummer. Hur många har ens ett sådant idag? Jag svarade och möttes av en smådesperat röst som frågade: ”Kan du hoppa in och ge en konsert i sommarmusiken ikväll? Sångerskan som skulle komma är sjuk.” Jag tittade på klockan och ägnade en snabb tanke åt kvällens tvätt och packning. Visst kunde jag det.

Sekunden jag lade på ångrade jag mig. Jag var trött, visste inte riktigt hur rösten skulle te sig efter tidigare sjukdom – och var oförberedd. Jag hade inte givit ett konsertprogram i sommarmusiken i kyrkan på flera år, och de gånger jag hade gjort det hade jag tillsammans med medmusiker klockat varenda låt vid repetitionstillfället för att få till det perfekta programmet tidsmässigt. Det var prestationsångesten som slog till.

Väl hemma gick jag igenom min låtkatalog och valde ut några sånger jag skulle klara av att sjunga på stående fot. Jag skrev ut noter till mig själv och mannen i telefonen – kyrkomusikern, var tacksam över att jag hade duschat tidigare samma dag, drog på mig en ren klänning och åkte mot Frösunda.

Vi testade ljudbalansen, spelade igenom alla sånger en gång och gömde oss sedan i sakristian, där vi bestämde programordningen medan kyrkan fylldes av konsertbesökare. Klockorna ringde redan när jag skrev ner de sista orden på ett papper.

Enligt instruktion skulle jag också presentera låtarna och berätta små anekdoter här och där. I vanliga fall hade jag haft ett välskrivet manus med korta inslag som i slutet av kvällen hade smält ihop till en helhet. Nu fick jag tänka ut vad jag skulle säga medan jag sjöng.

Under en låt reste sig så en kvinna och gick mot utgången. Hade jag redan förlorat dem? Sedan såg jag hur hon styrde stegen mot ljusbäraren och tände ett ljus. Andra satt med tårar i ögonen. Jag hade inte förlorat dem. Jag hade berört dem.

Klockorna ringde ut en minut innan önskad sluttid. Erfarenheten och närvaron hade vunnit över prestationsångesten.