Krönika: Inga brödrabesök i sommar

Av Anna Sigrid

SKYTTELTRAFIK TILL HAGBY. Anna Sigrid bytte sommarens släktträffar mot sophantering.
Foto: ROFFE ANDERSSON

Sommaren, snart passerad och typisk svensk, regn ibland, onödigt svalt emellanåt men också en riktig värmebölja där kring midsommaren. Och det allmänna resande har varit på sparlåga, så även vårt. Vi har brukat besöka våra bröder, spridda i landet och festat, badat och åkt vidare. Loppisskyltar har kantat hemvägen och ibland har vi stannat, ibland passerat. Och vackert porslin från Uppsala Ekeby står jämte plastbyttor från Gustavsberg. Och ett berg av gosedjur har kikat på oss med trötta ögon, matt päls och ratade. En trave stekpannor har tronat bredvid nötta teflondito. Staplar av nötta aluminiumkastruller och en trave trädgårdsmöbler av plast och några bryggeristolar från Grythyttan, guld och krafs i en salig blandning med prutbara priser.

Det var då det! Inga brödrabesök i sommar och resorna som vi har gjorts har gått till Hagby. Tillsammans med många andra har vi stått i bilköer för att få dumpa vårt överskott. Och i containers har trötta gosedjur kikat upp på oss, trädgårdsmöbler ligger i en annan container, spretande med benen. Knöckliga aluminiumkastruller samsas med trasiga cyklar i en tredje. Detta överskott! Och som skrivet, vi har också varit där.

För spisen har dött och tackat för sig (tack för att Hagby finns) och det måste ju ersättas å det snaraste. Vi läser på i Råd och Rön, googlar lite hit och dit och price runnar och söker det vi finner, och vart! Slår till och åker och köper, installerar och så är det dags för själva testet. Och det är så surt att inse att mina hyfsat nya (nåja, 20 år) rostfria kastruller INTE fungerar! Då är det faktiskt bara att börja om, läsa på, Råd och röna och leta kastruller. Och då inser jag plötsligt att min lilla aluminiumkastrull, sån pytteliten med pip, bara till för att smälta smör, faktiskt också måste tacka för sig! Den som jag fick i arv efter faster Maja. Den används inte särskilt ofta men varje gång så tänker jag på henne. Den lilla korta gumman med knöckliga små hattar, höga, alltid rosiga kinder och små tunna guldbågade glasögon. Hon smackade alltid på ett särskilt sätt och i sig värd en hel text. Och hon var inte min faster utan min mammas, och egentligen inte det heller utan hennes halvbröders faster. Som sagt, hon är värd en text i sig.

Men kastrullen, hur tingen i sig faktiskt rymmer mer än lite smält smör. Och det är väl det hela sommaren har handlat om, i den begränsade resandets tid. Den längsta resan vi gjort är den inåt. Ett begrundande över livet, hur det är och hur vi vill att det ska vara.