Lovordens vara eller icke vara

Av Jessica Jäger

”En av mina låtar har streamats två miljoner gånger. Vet du hur många människor som har hört av sig och berättat vad de tycker om den? Fem!” Det var min musikervän som delade med sig av statistiken och så här ser det ut för många av oss skapande människor. Vi skickar ut musik, texter, konst och skapelser som berör, upprör, tröstar och skänker skönhet, men får oftast inte veta hur de landar.

Det kräver att vi själva känner kärlek nog för det vi gör och att vi har tilliten till att intentionerna når fram, utan den faktiska bekräftelsen på att så är fallet. Den känslonärvarande konstnären på filmduken porträtteras ofta som nedbruten och misslyckad eller som en hyllad framgångssaga. Ofta handlar det om att någon lyfter konstnären ur sina sorger och leder hen till framgång. I verkligheten är skapandet mer envetet – ibland sker det med lust och ibland utan, ibland ur glädje och ibland ur sorg. Det är ytterst sällan som röda mattan rullas ut med hyllningskörer och blixtrande kameror vid sidorna.

Men så kommer de där stunderna när den egna supporterskaran samlas och sjunger sitt lov. I helgen fick jag uppleva just det. Tidigare coachingklienter passerade min mässmonter som på ett pärlband och lät mig veta vad tiden tillsammans med mig hade betytt för dem. Någon uttryckte att jag alltid var så spetsig i min coaching – rentav provocerande – men att jag alltid skapade ett tryggt utrymme för processerna att ta plats inom. Det gladde mig, för jag tror inte på att stryka människor som vill utvecklas medhårs. De ska utmanas. Men för att det ska vara givande, och inte bara upprivande, krävs en kärleksfull och hållande atmosfär.

En annan klient berättade att den session hon hade med mig för många år sedan fortfarande är den bästa session hon någonsin upplevt, och att hon efter den hade skrivit en lista över saker hon ville uppnå i livet. Nu hade hon bockat av varje punkt på den och det fullkomligen lös om hela henne.

Några dagar innan jag ställde mig på mässan hade jag beslutat mig för att plocka bort coaching ur mitt tjänsteutbud. När lovorden om mitt utförande av just den tjänsten sedan kom ett efter ett så vacklade jag i beslutet en liten stund. Men sedan landade jag i att jag kunde stänga kapitlet med en skön känsla. Det jag hade gjort hade jag gjort bra. Nu är det tid för annat.