Ett inre och ett yttre i otakt

Av Jessica Jäger

Sommartider, hej hej! I helgen ställer vi om klockan. Både på våren och på hösten är jag ofta mässutställare just den här helgen. På lördagen är jag i synk med programmet, medan jag på söndagen går i otakt. Det kan vara lätt att ställa om i det yttre, men det betyder inte att det inre hinner med. Och ändå ska vi leverera som om allt är som vanligt.

När det gäller tidsomställningen sker den simultant för alla – vi påverkas bara olika mycket av den – men jag tänker på allt annat som sker i en människa. När jag jobbar med begravningar är det så tydligt att tiden både stannar upp och går vidare samtidigt. För någon som förlorar sin stora kärlek, en förälder eller ett barn så står världen stilla för en stund. Marken under fötterna rämnar och ytterst lite annat i livet betyder något. Och samtidigt ser de hur alla andra lever precis som vanligt, som om ingenting har hänt. De går till jobbet, gungar i lekparken och träffar vännerna på en AW. Den krocken är svår att ta på.

I min vardag möter jag främst människor som är i sorg efter just dödsfall, och jag tror att många människor förknippar sorg med död, men sorg är alla de ofta motstridiga känslor och tankar som en förlust väcker i oss. Dessa förluster kan anta många skepnader.

Här om dagen insåg jag att jag själv är i sorg. Tröttheten, koncentrationssvårigheterna, gråtattackerna och tankarna som var ett enda virrvarr pekade alla i en riktning. I mitt fall var det en plötslig insikt som kastade om världen så som jag känner den. Till och med ett perspektivskifte kan alltså vara en förlust. För jag kan inte längre backa och se på livet så som jag såg det innan. Den versionen finns inte kvar. Och i det möter jag en ovisshet och en sorg.

Utåt sett syns ingen förändring. Så där går jag in i möten och samtal och ställer mig på en scen inför alla dem som fortsätter att leva i en vardag som tuffar på, medan min egentligen står stilla. Jag greppar varje uns av skärpa, ber tydligt om att få stänga av radion som skvalar i bakgrunden och som dimmar mitt redan suddiga fokus och låter mig falla mellan prestationerna.

Jag påminns om citatet ”Every person is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always”. Ibland är det inre och det yttre i otakt. Det får vara så.