Krönika: Konflikter och samhällets ansvar

Av Anna Sigrid Pettersson

Vissa jubileum är tristare än andra. I lördags kunde vi bara beklaga det tvååriga kriget i Ukraina. För två år sedan vaknade barn i Kiev och på andra ställen av smällar från bomber och flyglarm, tjut och skrik från mänskor i skräck och panik. Har mänskligheten inte lärt sig något av historien? Tillsammans med många andra stod vi på Sergels torg i Stockholm. Tungt for vi hemåt.

Bussen ringlar sig mot vår hållplats Lovisedal, jo vi är mycket stolta över namnändringen – vem minns Bällstalundsvägen? Vi kliver av och tar oss mot hemmet. Det skymmer och från Lovisedalsskolans gård hörs ungar. Det tjoas och tjimmas och smällar av bollar som sparkas mot nätet runt den lilla planen. Triumfen över gjort mål eller räddning hörs vida. Lite försiktigt kvillrar någon fågel och det är vår i luften. Och det är gott att leva, i Vallentuna.

Det är ett ljuvligt ljud, bollar som dunsar, ungar som leker och skrattar och någonstans i den där ljudmassan gror i någon en dröm. En dröm som är rund, välpumpad och innehåller massornas jubelljud när bollen går i nät. En dröm som tillåter någon att spela fotboll, typ hela tiden, typ proffs. Och vägen dit är förstås lång men den har alltid börjat på någon skolgård. Få är utvalda men i början är det många som kämpar om bollen.

Och så sker detta obegripliga tio år efter matcherna på skolgårdarna, från att vara pojkdröm så blir det ett helt annat scenario, som ett krig! Där varje större match blir som en krigsplats. Raketer som far i luften, smällare och allmänt hotfullt och taskig stämning. Och massor med resurser sätts in för att förhindra bråk, fylla och rent av upplopp. Supporters och fans beter sig som svin. Och är det lag ifrån andra städer, ja då måste också deras poliser kallas in för att begränsa skadegörelse och huliganism och detta är en företeelse som är knuten till elitklubbarna i herrfotboll. Herrfotboll!

Detta är värt att tänka på nu när det är internationella kvinnodagen. Hur mycket resurser sätts in för att förhindra bråk, fylla och rent av misshandel och det som borde vara kvinnans största support och fan, en partner, en make eller i bästa fall ett ex, som uppför sig som ett svin. Ja, jo en utredning har tillsats, förslag om åtgärder för de drabbade finns också. Femton kvinnor dödas varje år av en partner eller ett ex.

De där huliganerna, är de ungarna som inte höll måttet, inte platsade i laget, inte hade råd med fotbollsdojjor? Eller är det någon form av manlighetstest eller rent av manlighetsstress? Är det bättre att de pucklar på varandra än att de går hem och pucklar på frun, eller? Själva ser de sig som killar med stil och klass och som älskar sitt lag ”bara” slåss mot likasinnade.

Ja, det är sånt jag tänker på hemvägen från en manifestation och hör ungar sparka boll. Bomber och granater, skadegörelse och död, hopp och framtidstro och har mänskligheten inte lärt sig något av historien?

Anna Sigrid Pettersson

annasigrid@vallentunanya.se