Från möte till kreativ process

Av Jessica Jäger

Timme efter timme susade jag fram på vägarna. Jag hann lyssna igenom alla dittills utkomna sommarprat och berättelserna kastade mig fram och tillbaka mellan olika epoker i mitt eget liv. Dottern ringde någonstans längs vägen och sa att det var bra att jag övningskörde en lång sträcka på egen hand innan jag skulle ha dem med – barn som frågar när det är mat, hur långt det är kvar och som bråkar i allmänhet. Självinsikt hade hon i alla fall.

Jag åkte ner till Varberg och träffade förläggaren, PR-agenten och förlagets administratör inför utgivningen av min nästa egna bok och den antologi jag projektlett till hösten. Dagens teknik med möjlighet till videosamtal är fantastisk men det är något speciellt med att träffas – att ena stunden samtala och planera, att i nästa jobba med sitt eget och ha den andra parten som närvarande bollplank och att sedan ta de avslappnade samtalen över en lunch. Allt blir så mänskligt och satt i sitt sammanhang.

Normalt sett kan ett förlagsmöte följa på ett coachingsamtal för att senare övergå i samtal med begravningsbyrån inför ett kommande uppdrag. Lösryckta glimtar ur olika sammanhang, definierade med lika många färgkoder i kalendern, pusslas ihop till en dag. I Varberg fick alla uppgifter samma färg.

När jag körde hem efter en solig lunch med förläggaren på torget fortsatte vi, framåt Norrköping, vårt arbete över telefon. Dagens viktigaste uppgifter var avklarade för oss båda så vi klev in i en kreativ process och skrev en låttext. Eller i alla fall ett utkast på en text. Hon skrev och jag slängde ur mig ord och fraser som respons på det hon sa. Tänk att ett professionellt samarbete också kan få vara en otvungen lek. (Ja, på hotellet under Bokmässan i höst lär vi tävla om vem som först trycker på våningsknappen i hissen!)

Det var under mötet med PR-agenten som jag slängde ur mig att jag funderade på att skriva och ge ut en låt i samband med releasen av ”Hylla livet” – boken om att leda personliga begravningsceremonier. Bokreleasen skulle kunna ta sig formen av en konsert och den nyskrivna låten skulle kunna ha samma titel som boken och inleda eller avsluta konserten. Så ja, där susade jag hem över vägarna igen – inte med sommarpratarna i öronen, utan i en låtskrivarprocess.