Krönika: Så mycket lagrade applåder i händerna

Av Anna Sigrid

LIVSNJUTARE. Anna Sigrid har hittat tillbaka till konserthuset i Stockholm.
Foto: ROFFE ANDERSSON

Jag har varit på konsert! Förra onsdagen var jag på konserthuset i Stockholm. Där vid Hötorget var faktiskt röda mattan utrullad och det var liksom första gången efter stängning.

Alla restriktioner har hävts. Det kändes riktigt högtidligt och ringrostigt. Där inne i lobbyn serveras det både det ena och det andra och trots att köerna ringlade var alla glada och personerna bakom diskarna jobbade som praoelever, som det var första gången. Men vad gjorde det?

Och styrkt med en kopp kaffe och Tosca (naturligtvis Tosca när jag är i ett musikens tempel) intar jag min plats i salongen. Jag ser ett och annat munskydd men väldigt få lediga stolar. Och så låter det så där illa som det gör innan det börjar på riktigt liksom. Ni vet, alla filar på sina trudelutter. Så reser sig förste violinisten och tystnad inträder och så pianots A, klingar och alla justerar sina stämningar! Spelet kan börja.
In kliver en silverfärgad dam, mycket blänk, mycket höga klackar men hennes entré är stor och flygeln likaså och så slår hon sig ned. Orkestern börjar spela och det är härligt och låter ljuvligt, drillar fram, och så börjar hennes fingrar dansa över tangenterna och orkestern svarar. Gott! Riktigt gott och händerna, så mycket lagrade applåder det finns i dem. Och när stycket är slut uppstår förvirringen! Det ska tackas, men med hand eller armbåge? Och det blir så härligt mycket trams och skratt och det hela slutar med en kram!

Efter paus börjar nånting, jag har ingen aning om vad som spelas. Och toner liksom bara glider fram, toner som ökar i volym och så tar ett himla bankande vid och jag vet liksom inte vad. Det är ibland ljuvligt vackert och ibland är jag glad att jag sitter ytterst ifall jag vill gå ut. Men det är så fascinerande vackert och roligt och jag blir till slut klistrad vid stolen. Och det är fåglar som kvackar och stjärnor som faller och fyra (4) slagverkare som min själ gör sitt jobb. Och understundom är det blåsare som tar ton. Ja, ett alldeles obeskrivlig och oerhört roligt verk.

Ett glimrande ljudlandskap med glissando, fortissimo och pianissimo. Och jag blir alldeles, alldeles lycklig. Och samma förvirring råder under applåderna. Det börjar som handskakningar som avbryts och så armbågas det lite och förvirringen är total. Och kompositören sitter i publiken, kallas upp på scen och där är det rediga handslag. Och det är alldeles, alldeles underbart! Och nej jag ska inte börja att skriva musikrecensioner!

Jag är bara lycklig!