Nu är det dags igen, för advent och kransbindning

Av Anna Sigrid Pettersson

Ja, va säger man, tiden går så fort och oops och oj och en himla massa sägs men hur det än är så är det första advent på söndag! Och då ska det mötas med kristlig glädje, glögg, adventsljusstake, stjärnor i fönstren och elljusstakar och kransar på dörren!

Och här blir det förmodligen en viss plånboksdiskussion i vissa familjer. Jag menar med elpriser på ett par tre spänn, ska då elen gå till sånt fjams som julbelysningar?

Nu avlyssnar jag inte så många sådana diskussioner, vissa säger att de där moderna ledlamporna drar försumligt med el, då svarar nån annan, försumligt och försumligt, tjugofyra timmar om dygnet i en månad blir knappast försumligt. Utan jag hoppar direkt till dörrkransarna.

Och de kan ju kosta allt från en hundring till, ja hur mycket som helst, beroende på butik och nivån på hantverk. Men i västra Bällsta, där finns det en kranstradition som kombinerat med kaffe, pepparkakor och gemytlighet och den hjärtligaste formen av grannsamverkan. Där växer kransarna fram under koncentrerad tystnad och eller ivrigt snackande.

Alla börjar med en halmkrans och spoltråd och sen finns det ris av olika slag, vintergröna växter, fröställningar bär och kottar. En del av kransbindarna bara sätter igång. Snabbt och flinkt blir en grundkrans till, mustigt grön och sen kommer det långsamma arbetet, pyntet! Ska det vara ett äpple här, eller där? Kotte kanske? Nypon?

En annan kransbindare har en helt annat tillvägagångsätt, ett stillsamt begrundande av materialet och så sakta och inkännande bygga kransen bit för bit, prövandes en kvist ginst mot en kvist mahonia, eller passar det bättre med idegran så fundera över detta. Det tredje sättet att binda krans, ja den användes bara av den ammande mamman, fort som sjutton medan bäbisen vyssjades i min famn.

Och det går liksom inte att säga att den enas var vackrare än den andras. Nä, naturen är vacker och generös och bjuder på sig och sin rikedom och att plocka växter i slutet av november låter sig verkligen göras och buketterna blir beige bleka eller mustigt gröna med inslag av röda äpplen, rönnbär och nypon.

Mörkret föll så sakta och så gjorde också snön så när vi klev ur vår magiska kransbindarbubbla klev vi rakt ut i vinterlandskapet. Och där stod vi och njöt över det tysta och julkortslika tunet. Snön låg som fluffigt grädde över tak och grenar och flingorna dansade i gatulyktans sken och alla tankar på trafikkaos, vinterdäcksbyte var långt, långt borta för advent stod för dörren och på den kan vi nu hänga våra vackra kransar.

Anna Sigrid Pettersson
annasigrid@vallentunanya.se