Pappor, fortsätt att vara pappor och bli än bättre pappor!

Av Anna Sigrid Pettersson

Den internationella kvinnodagen har precis varit och det kanske inte är comme-il-faut att skriva om män. Men jag vill göra det ändå och tänker framför allt på de män som är pappor!

I DN har det gått en debatt om hur män bör vara i förhållandet till att ”uppvakta” kvinnor. Ointressant debatt i mina ögon. Nä, jag tänker på pappor, och bryr mig inte så mycket om det är blodsband eller inte. Ett uttryck som får mig att rysa är ”blod är tjockare än vatten”! Och det finaste jag har hört var en bonuspappa som pekade på en man och sa, ”han är pappan till mina barn”. Teveserien Bonusfamiljen har visat en skruvad verklighet som inte är helt ovanlig, 2023.

Men för mindre än, jag tänkte skriva hundra år sedan, men det är också ljug. För sjuttio år sedan, i en liten familj, mamma, pappa, barn. Ja, där dog mamman, barnet var sex-sju år och pappan fick inte vara pappa. Han ansågs av någon barnavårdsnämnd att han inte kunde ta hand om sitt lilla barn. Skälet var åldern, för gammal! I en annan familj jag känner, när sista och sjätte barnet skulle födas (1955), placerades de mindre syskonen på barnhem för att pappan inte kunde ta hand om dem. De stora syskonen hade sin skolgång och de, flickor förstås, de fick ta hand om sin pappa medan mamma var på barnbördshuset. Barnen fick komma hem sen igen, när mamman återvände till hemmet med bebisen.
En annan familj jag känner till, det är faktiskt hundra år sedan, där lägrade den gifta mannen sitt hembiträde, nekade faderskapet och sonen lämnades av sina föräldrar till ett barnhem som sen utackorderas till bondgårdar som billig arbetskraft. I arbetarlitteraturen finns det gott om dem, pappor som avsäger sig, aktivt eller passivt faderskapet.

När jag, i högstadiet, hade ämnet barnkunskap fick jag lära mig om moderskapspenningen. Och så 1974 kommer en föräldraförsäkring, föräldra! Så vackert och med rätt också för alla pappor till ledighet i anslutning till nedkomsten, tio dagar. Och sen, pappamånader! Och nästan varje dag ser jag en pappa dra iväg med barnen till förskolan men återvänder med en unge för här är det föräldraledigt!

Men det som ändock rimmar illa i mina öron är detta med själva ”faderskapet”. Om ett barn föds inom äktenskapet anses maken vara far till barnet, oavsett. Och om läget är annorlunda så är det rätten som ska avgöra att maken inte är far till barnet. Och med dessa pappatankar vill jag bara utbrista; Pappor, fortsätt att vara pappor och bli än bättre pappor och njut av de framsteg som har skett under dessa hundra år, och minns varför kampen drevs!

Anna Sigrid Pettersson
annasigrid@vallentunanya.se