Vad vi kan lära oss av Facebook-krigare

Av Loke Johansson

Var du också inne på Facebook någon gång under mellandagarna? Då skymtade du nog också det krigsfält som plattformen årligen förvandlas till när det ska diskuteras huruvida när, var och hur nyårsraketerna får skjutas.

För dig som inte varit inne på Facebook eller kanske inte ens hört talas om den nämnda debatten kommer här en kort sammanfattning. I inläggen från de som vill att man ska låta bli att skjuta raketer återkommer två huvudargument. Det första är att husdjur blir rädda och tar skada, det andra är att det skräpas ned.

På andra sidan barrikaden skriver man ofta att det redan finns hårda regler som bara tillåter de raketsugna raketskjutarna att skjuta raketer under några få timmar, en natt om året. Den här gruppen uttrycker ofta att man antingen får träna sin hund, eller helt enkelt ta sig till ett ställe där raketerna inte skjuts.

I den här krönikan kommer jag inte ta ställning i den stora raketdebatten. Det törs jag helt enkelt inte. I stället tänker jag zooma in på retoriken för att på något sätt kasta ljus över hur hotfullt debattklimatet faktiskt kan bli. För oavsett var man står i frågan används en offensiv ton som sällan hörs i andra sammanhang. Vi snackar anklagelser och skällsord, där två favoriter tycks vara ”idiot” och ”jävel” – i sann Facebook-krigar-anda gärna stavat med dj: ”djävel”.

För det är just så jag hört dem kallas – Facebook-krigare. Personer som inte drar sig för att uttrycka starka åsikter i öppna flöden. Många gör det sakligt. Men lika många tar till en mer Trump-inspirerad retorik, där volym och förolämpningar ersätter argument.

Och när man dyker ner i denna djungel av påhopp och provokationer slås man av att det är precis detta debattklimat som det ständigt höjs varningsflaggor för.

Formuleringar som man så bekvämt kan ägna sig åt att pumpa ut bakom en skärm, men som få skulle ha stake nog att yttra ansikte mot ansikte.

Men vad spelar det för roll då?

Jag tror att det spelar stor roll. För den som annars är konflikträdd, men för en gångs skull vågar delta i den offentliga debatten, kan ett osakligt påhopp räcka för att tappa suget helt. Och då har vi ett problem.

Åsikter behövs och det är ingens rättighet att kalla någon för idiot för att den inte delar din åsikt. Det är din verklighet, och allas verklighet ser olika ut. Det minsta man kan göra är att faktiskt försöka förstå den andres perspektiv innan man skickar iväg sitt mothugg i en offentlig Facebook-grupp.

Jag förstår att raketer och djur är ett extremt exempel. Det rör upp sällsynt starka känslor och många lider med sina livrädda husdjur. Men just därför går det också att använda som lins för att granska debatten i andra samhällsfrågor som också rör upp starka känslor. För när vi nu kliver in i valåret 2026 kommer våra åsikter vara viktigare än någonsin. Demokrati kräver friktion. Men det är också hög tid att vi stannar upp och hyllar ett av svenskans vackraste uttryck: ”jag tycker”.

Att sätta de två orden framför sin åsikt oavsett hur kontroversiell eller egen den än må vara, tar bort mycket av den hotfullhet som syns på sociala medier. ”Jag tycker” är vackert just för att det (ursäkta floskeln) inte är en självklarhet att få tycka vad man vill. Därför tycker jag att vi ska använda den oftare innan man motsätter sig någon annan.

Nu kommer de politiska partierna bli allt mer högljudda inför valet. Det kommer kampanjas till höger och vänster, och det är vad vi tycker som kommer forma Vallentunas framtid. Låt oss tycka olika och fortsätta den debatt som är avgörande för vår demokrati.

Men ett enkelt ”jag tycker” före ditt anförande kan aldrig skada.

God fortsättning!