Efter frågetecknet – om konsten att stanna upp i samtalet

Av Uffe Lindeborg

Har vi glömt hur man pratar med varandra? Det kan verka så. I dag tycks det ofta inte räcka att ställa en rak fråga – den måste följas upp med en sarkasm, en anklagelse eller en passiv-aggressiv poäng som landar som en käftsmäll. Det är som att vi inte längre tror att något händer om vi inte tar i från tårna.

Förr brukade vi tala om att vi borde bete oss på nätet som vi gör öga mot öga. Det lät klokt. Men i takt med att tonläget i sociala medier blivit norm, har de snärtiga statusuppdateringarna smugit sig in även i vardagliga samtal – i kundmöten, på arbetsplatser, ja till och med i fikarummet eller i kön på mataffären.

Ta ett enkelt exempel: Någon frågar i kassan om ett visst sorts knäckebröd finns. Men istället för att stanna vid frågetecknet kommer en vass eftersläng: "…eller är det för dålig vinst på det för att ni ska bry er om era kunder?" Det är inte en fråga längre – det är en anklagelse förklädd till kommunikation.

Vi har tappat något på vägen. Värdet i att vara diplomatisk, vänlig och nyfiken har sjunkit, medan den raljanta tonen premieras. Den som är syrlig får likes. Den som är högljudd får mest gehör. Men priset vi betalar är en samtalskultur där människan i andra änden reduceras till ett mål för våra egna frustrationer.

Kanske är det dags att återupptäcka kraften i det enkla: att ställa en fråga och… vänta på svaret. Att lyssna, snarare än att vinna. Att förstå, snarare än att formulera nästa syrlighet.

Vi är trots allt inte inlägg på en plattform – vi är människor, mitt i samtalet. Och där, efter frågetecknet, finns fortfarande plats för respekt.