Livets tre kapitel, från ego till stöd

Av Uffe Lindeborg

Det är något nästan magiskt med livets cykler. När jag ser tillbaka på min ungdom, minns jag en tid av frihet och ego. Allt kretsade kring mig, mina drömmar, mina val, mina bekymmer. Att vara ung är som att leva i sitt eget universum, där man är både solen och månen. Det var en tid av självupptäckt, men också av en viss naivitet.

Sedan kom föräldraskapet. Plötsligt gick jag från att vara navet i mitt eget liv till att helt kretsa kring mina fem barn. Lösningar skulle hittas, scheman skulle hållas, och problem som förr kunde sopas under mattan blev plötsligt akuta. Att vara förälder är att konstant lösa problem, från koliknätter till tonårsdraman. Det var en resa full av kärlek, men också tyngd av ansvar. Jag var ständigt ”på”.

Och nu står jag här som morfar eller farfar till sex barnbarn. En annan roll, en annan energi. Inte längre driven av krav eller prestationer, utan av närvaro. Jag är inte längre den som måste ha alla svar, utan den som kan luta sig tillbaka och bara finnas där.

När barnbarnen springer runt med sin oändliga energi, ser jag inte längre behovet av att styra. Jag ser skönheten i att bara vara ett stöd, och förhoppningsvis en trygg hamn.

Livets tre kapitel, från ego till lösningsfokuserad till tillbakalutad, lär oss något om tidens gång. Kanske är det inte en tillbakagång, utan en utveckling. Att gå från att stå i centrum till att ge plats åt andra. Det är en övning i ödmjukhet och en påminnelse om att det bästa vi kan ge är vår närvaro.