Det finns kommuner där december mest är en transportsträcka mot jul. Och så finns Vallentuna, där det lyser i både fönster och ögon när vintermånaden kliver in.
Här blir mörkret aldrig riktigt kompakt, för det bryts av marknader, konserter, föreningsträffar och spontana möten över en kopp kaffe eller glögg. Det är just i dessa stunder man påminns om varför det är så viktigt att kämpa för den lokala servicen och de små, men livsviktiga, nav som håller samhället snurrande.
När en butik, ett café eller en förening slår igen är det inte bara en dörr som stängs. Det är en bit av det gemensamma livet som tystnar. Därför måste vi värna det som fortfarande sjuder av aktivitet och gärna bidra till att det fortsätter göra det. Att besöka en julmarknad eller titta förbi ett lokalt arrangemang är kanske ingen revolutionär handling, men det är ett sätt att säga att det här är vårt samhälle, och vi håller det levande tillsammans.
Ärligt talat, december är inte månaden då man ska sitta hemma och sura över kylan. Det är månaden då man stöter på grannar man trodde hade gått i ide och upptäcker att någon i villakvarteret plötsligt säljer hantverk med en kreativitet som får tomten att blekna. Det är också en chans att byta några ord med folk. I mötet över lotterier, luciasånger och hemstöpta ljus skapas den där stillsamma, men ovärderliga, gemenskapen som ingen kommunbudget i världen kan köpa.
Så när december nu sveper in över Vallentuna, passa på. Gå dit där det doftar pepparkaka, där barnen sjunger och där lokala eldsjälar gör sitt yttersta för att ge oss något att samlas kring. För varje besök, varje samtal och varje liten summa vi spenderar lokalt är en byggsten i det samhälle vi alla vill bo i, ett samhälle som lever upp, även när dagarna är som mörkast.
