Mellan entusiasm och vemod – en julhälsning från gränslandet

Av Uffe Lindeborg

Det är något med den här tiden på året. Ljuset försvinner tidigt, kraven växer, förväntningarna hopar sig. Julen närmar sig, och med den kommer både värme och något som skaver. För en del är december självklar – fylld av glädje, traditioner och gemenskap. För andra är den ett gränsland, där känslorna rör sig mellan osäkert vemod och försiktig förhoppning.

Jag tänker ofta på ordet entusiasm. Det kan låta som något enkelt, en egenskap, ett sätt att vara. Men för mig är det både en styrka och ett slags ok. När entusiasmen finns där, då känns möten självklara, arbetet roligt och vardagen ljus. När den däremot är långt borta, då känns jag... genomskinlig. Nästan som en annan.

Och det märks. För den som är van att möta mig med leenden, skratt och driv, blir det avvikande när jag inte riktigt orkar. Undrande blickar. Frågor. Misstolkningar. ”Är du sur?” ”Vad har hänt?” Då är det lättare att dra sig undan. Men även det kan skapa frågor – för varför är den glada plötsligt tyst?

Jag vet att jag inte är ensam om det här. Därför vill jag denna gång skicka en julhälsning just till dig som känner igen dig. Du som också balanserar mellan ytterligheter. Du som kanske inte riktigt vet hur du mår just nu, men som försöker. Som bär din inre årstid med värdighet, hur den än ser ut.

Till dig – och till er alla – önskar jag en god jul och ett gott nytt år. Vi ses igen nästa år. Förhoppningsvis med ny energi, och kanske till och med med en hel säck entusiasm. Men om inte – så är det också okej.