När bluesen fick Vallentuna att gunga
Det har hänt något i Vallentuna. Något som inte syns i kommunala styrdokument eller översiktsplaner, men som märks i kroppen. Det började 2019, när bluesföreningen tog sina första steg. Sedan dess har det plötsligt börjat gunga i vår annars så lantligt lågmälda kommun.
I helgen blev det extra tydligt när Midvinterblues gick av stapeln. Uppställningen på scen var imponerande med en kavalkad av skickliga musiker, sammanfogade till en helhet som kändes både genomtänkt och generös mot publiken. Från Uffe Hörbergs trygga och personliga inledning till Mats Ronanders självklara avslutning höll arrangemanget en nivå som många betydligt större orter skulle vara avundsjuka på.
Själv blev jag golvad av Violet Green. Med pondus, musikalitet och närvaro visade de att bluesen inte är ett reservat för nostalgiska gubbar med gitarrer. Damerna satte grabbarna på plats och fick publikens kärlek tillbaka i form av stående ovationer. Sådant händer inte av en slump.
Glädjen var också stor över att se Ole Breimo på scen: lekfull, rolig och samtidigt en musiker av högsta klass. Och låt oss säga så här – om det bara är en skröna att Ronnie Åström är son till legendariske Rory Gallagher, då är det en mycket trovärdig sådan. Oj, vilken lirare.
Bluesföreningen är mer än konserter. Den är ett kulturellt vitamintillskott, ett bevis på vad ideellt engagemang kan åstadkomma i en kommun som ibland riskerar att bli lite för försiktig. Vi Vallentunabor behöver värna detta. Det minsta vi kan göra är att bli medlemmar.
Själv är jag redan redo att nominera ordförande Uffe Hörberg till ”Årets Vallentunabo”. Det vore välförtjänt.
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
