När samhällsklimatet får isfläckar

Av Uffe Lindeborg

Det är lätt att halka just nu. Inte bara på löv eller frost, utan på orden. Centerpartiets ledare Anna-Karin Hatt satte fingret på det när hon sa ifrån om det iskalla samhällsklimatet. Det är förstås rimligt att reagera när man möts av hot och hat – men frågan är: vem har egentligen fryst ner samtalet?

Det är bekvämt att peka mot “svansarna”, de där anonyma tangentbordsriddarna som rider ut i nätets mörka skogar. Men någon måste ju ändå ha tänt lägerelden åt dem. Är det inte vi alla som eldat på lite? Med raljanta kommentarer, klickvänliga rubriker och den där lilla känslan av att “nu satte jag dit dem”?

Nyligen blev det rabalder i en tv-studio när politiker började överrösta varandra. Samtalet förvandlades till ett ordkrig – och det ironiska är att alla verkade mest nöjda med sin egen ammunition.

Kanske är problemet att rikspolitiken tar för stor plats. På riksnivå behöver man inte möta den man kallar idiot i kassan på ICA nästa dag. Det behöver vi lokalt. Lokala politiker måste stå för vad de säger. Vi i media måste kunna stå för det vi skriver – och stå ut med att möta blicken på torget.

Vi som jobbar i lokalmedia har en annan sorts ansvar. Vi behöver hålla tungan rätt i mun, pennan stadig och hjärtat varmt. Och det gäller fler än oss – politiker, debattörer och vardagsfilosofer på Facebook.

Kanske ska vi alla testa något radikalt: att lyssna innan vi trycker på “skicka”.

För när ord blir vapen fryser tilliten. Och ingen vill leva i ett samhälle där det blåser så kallt att till och med samtalet halkar omkull.