Politiken som rockshow och vi är publiken

Av Uffe Lindeborg

Det är svårt att fånga uppmärksamhet i dagens mediebrus. Därför tar allt fler politiker till stora ord och dramatiska utspel för att skilja sig från mängden. Inom världspolitiken har det blivit ett vanligt knep att chockera genom att förolämpa andra länder eller måla upp domedagsbilder av framtiden. Inom lokalpolitiken kan det också svingas rejält – debattklimatet hårdnar, och anklagelser haglar i syfte att skapa rubriker.

Vi som konsumerar dessa nyheter förfasas. ”Vad är det som händer med politiken?” frågar vi oss. Men egentligen är det inget nytt. Vi har sett det förut, fast på en annan scen.

Minns ni när heavy metalbandet Black Sabbath fick kyrkliga grupper att rasa? När Alice Cooper chockerade med ormar och giljotiner på scenen? Eller när punken slog igenom 1977 och folk förfärades över säkerhetsnålar i kinderna och anarkistiska texter? Då som nu handlade det om att bryta igenom bruset, att bli hörd och sedd.

Politiker har helt enkelt lånat showbiz-receptet. I en värld där vi bombarderas av nyheter och åsikter är det inte längre tillräckligt att vara saklig och resonerande, den som vill höras måste skrika högst. Vi kan tycka illa om det, men vi får också inse att det är vi som publik som styr spelet. Vi reagerar på de stora orden, vi klickar på de mest uppseendeväckande rubrikerna.

Så hur bryter vi trenden? Kanske genom att själva välja en annan sorts politik. En politik där eftertanke och substans får mer utrymme än scenshow och slagord. För oavsett om det är rockstjärnor eller politiker som ropar efter uppmärksamhet så är det alltid publiken som avgör vem som får stå kvar på scenen.