När ensamheten kommer mitt i sorlet

Av Uffe Lindeborg

Det är en märklig känsla, den där ensamheten som kan smyga sig på när man står mitt i ett rum fullt av människor.

När skratten studsar mot väggarna, men ändå inte når in. När ett kort ögonkast eller ett svalt tonfall blir som ett stick i själen. Det där lilla som väcker en stor tanke: De vill nog inte ha mig här.

Det börjar ofta så. Ett ansiktsuttryck som inte möter ditt. En kommentar som lämnar dig utanför. Och plötsligt är hela rummet fullt av bevis för att du inte passar in. Självföraktet viskar: Du är fel. Du förstör stämningen bara genom att finnas till.

Men det där är en lögn.

Den negativa rösten i ditt huvud är inte sanningen. Den är inte vis. Den är bara högljudd. Och som alla lögner tappar den kraft när vi vågar tala om den.

Människor som bär ensamheten inombords bär ofta också en särskild sorts öppenhet, lyhördhet – kanske till och med klokhet.

Att du känner så här betyder inte att du är svag. Det betyder att du är levande.

Du förstör inte något genom att vara du. Du tillför. Med din närvaro, din blick, din sårbarhet. Den du är behövs.

Och nästa gång de mörka tankarna viskar, så testa att säga emot. Tyst för dig själv, eller högt: Jag har lika stor rätt att vara här som alla andra. Jag är inte ensam i min ensamhet.

För du är inte ensam. Du är viktig.