När fem personligheter går in i ett konferensrum...

Av Uffe Lindeborg

Vad händer när man släpper in en utåtriktad glädjespridare, en passiv-aggressiv strateg, en bufflig ”doer”, en paragrafrytande petimeter och en drömsk introvert i samma arbetsgrupp?

Nej, det är inte början på ett skämt – även om det ibland kan kännas så när man sitter där mitt i dynamiken med kaffet i ena handen och paniken i den andra.

Så fort människor samlas uppstår ett slags tyst hierarki. Det är inte alltid den med chefsrollen som leder. I stället utkristalliserar sig ofta en inofficiell ledare – och gissa vem det blir? Jo, oftast den med starkast påverkan på stämningen i rummet. Det kan lika gärna vara den bufflige ”doern” som kör över alla som den passiv-aggressive som styr gruppen med suckar och syrliga kommentarer. Den som vägrar ta plats kan ibland få oväntat mycket makt – genom att inte säga ett ord.

Men påverkan är inte samma sak som ledarskap. Den som skriker högst får sällan bäst gehör i längden. Den som drar med sig andra, bygger broar mellan olikheter och får folk att känna sig sedda – det är den som håller gruppen levande.

Så hur räddar man teamkänslan i en grupp där personligheterna spretar åt alla håll som ett omaka kompisgäng i ett dokusåpa-intro?

Man börjar med att våga prata om det. Synliggöra mönstren. Skämta om dem, gärna tillsammans. Sedan bygger man ett arbetsklimat där olika roller får finnas – men där alla också förstår sin påverkan. Där man vågar bromsa bufflar, ställa följdfrågor till introverta och bjuda in petimetrar utan att fastna i detaljträsket.

Ett bra team är inte ett gäng kopior. Det är ett gäng som förstår varandras knasigheter och ändå vill samma sak.

Det kräver arbete. Och tålamod. Men framför allt: en vilja att lyssna, även när det skaver.

Och kaffe. Alltid kaffe.